Dagarna går...
Det verkar som dagarna fortsätter att försvinna in i det förflutna. Som vanligt då.
Eftersom jag nu har gjort den här så kallade egendiagnosen att jag är matmissbrukare och hetsätare, överätare och allt där emellan så känns det lite kostigt. Det känns lite annorlunda. Nästan lite skönt att jag liksom känner igen mig lite i varje sak jag läser om matmissbruk, andras bloggar, inlägg i tidskrifter osv.
Jag har förut gjort dessa egendiagnoser och saktiskt sökt hjälp på psyket några gånger, och det har vid varje gång känts skönt att jag "hittat hem" och att jag snart kommer bli "frisk". Men varje gång har jag hamnat på sidospår hos psykologen och problemet med maten och ätandet läggs åt sidan. Fått svaret att om jag får ordning på det VERKLIGA problemet så kommer ätandet lösa sig...
Men nu med matmissbruket så vill jag inte liksom ta ut något i förskott. Det känns bra och jag vill att det ska fortsätta kännas bra. Och jag vill känna att det ändå finns ett ljus i tunneln, och inte att det är tåget som kommer...
Har i veckan vid flera tillfällen lyckats avstyra inköp av godis vid tillfällen då jag normalt utan att fundera köpt detta godis och kastat i mig det. Och det känns ändå skönt att jag bara har gått förbi och itna köpt något. Även små glädjeämnen.
