Mätt eller kräkmätt?

Hur kommer det sig att man känner sig hungrig jämt? Och varför kastar man i sig maten? Kan väl likna det vid att hetsäta. Fort ska det gå.
   Varje gång man lagar man så vill man laga lite extra, bara för att känna att risken inte ska finnas att det inte räcker. Det blir självklart alldeles för mycket mat och man äter tills det är slut. Och finns det kvar i stekpannan eller kastrullerna så äter man givetvis upp det oxå. Bara för att inte behöva kasta bort något. Känslan och tanken på att jag inte kommer bli mätt gör att jag överäter, jämt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag lämnade mat på talriken...då ska det ha varit dåligt. Inte för att jag varit mätt. Har liksom en typ av rädsla att jag inte ska bli mätt.

Stackars kollegorna. De hade fixat glass till jobbet igår. Och vilken glass då? Ja men Mars-glass givetvis!
Jag tackade vänligt nej och hamnade i den allt för vanliga sitsen när man tacka nej till godis, glass, kakor, tårta osv:
-Men varför då!? Är du storbjudd? Duger inte glass åt dig? Ska du vara märkvädig och inte äta glass nu då?
-Nej tack, jag är matmissbrukare och om jag äter den där glassen så kommer kvällen sluta i ett frosseri som tidigare inte har skådats sedan Rom´s glansdagar...
-Mäh, seriöst!? Har du ingen karaktär?
-Nej...

Varför ska man inte kunna tacka nej och sen är det bra? Nej man måste förklara, disskutera och övertyga. Det räcker inte att säga: Nej tack.

Jag fungerar precis som en alkolist: Att ta bara lite fungerar inte. Då tappar jag kontrollen helt och hetsäter till det välbekanta stadiet, kräkmätt.

Du bjuder ju inte en nykter alkolist på en snaps till maten eller en grogg och säger:
-Men du kan väl bara ta en, eller smaka lite?


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0