Slarvande viktigt

Och god morgon!

 Har gått igenom lite tidigare inlägg och även om jag är en ordkastare och vräker ut mig text i onormalt överflöd så upptäcker jag också att jag inte riiiktigt ser vad jag håller på med. Jag skriver ju hur mycket fel som helst!

   Anser mig väl inte direkt vara så pass dålig på att skriva som det faktiskt ser ut som, men kan inte gömma mig när man ser hur jag slarvar på bloggen.

 Det som ställer till det lite, och nu ska jag se om jag kan skylla ifrån mig :), är att när jag skriver inlägg på bloggens hemsida, då blir det ju inget sådant här snyggt rött streck under alla små fina stavfel. Hur ska jag då kunna se att jag skriver fel? Ja nu ska jag ju inte skriva fel, men i den överljudshastighet som jag skriver ner en eller två sidor text så halkar det ju in en och annan feltryckning på mitt oerhört o-ergonomiska tangentbord, svart är det också faktiskt…

 Så räddning och kanske en minskning av felskrivningar så ska jag försöka mig på att korrekturläsa och inte slarva så himla mycket. Jag vet att det kanske inte gör allt för mycket för de få av er finfina människor som är inne här och läser, men för mig så blir det en stor grej att jag inte kan hålla ordning på fingrarna när jag skriver.

 Så! Då var det ur världen! :)

 Dagen har börjat kanon och jag har en lite oförklarig positiv känsla i kroppen. Med tanke på att jag direkt när jag kom på jobbet i morse och höll min rykande nymalda stora kaffekopp vant i högerhanden stod öga mot öga med vår enormt stora godisbrunn….kexchokladen som låg överst liksom blinkade mot mig och minnet av hur det smakar i munnen var blixtsnabbt och upptog all hjärnkapacitet. Till min förvåning  letade sig ett mycket fånigt men förnöjt leende sig fram på mina colgatetorra läppar och jag lyfte blicken från godiset och vände på klacken. Leendet finns kvar fortfarande och jag kan bara konstatera att jag helt enkelt inte var sugen på godis. Hur det nu kommer sig?

 Och utan att det egentligen känns som det spelar någon roll, vilket också är helt sjukt är att jag ställde mig på vågen i morse och kan inte annat än konstatera att jag faktiskt går ner i vikt. Om än sakta så är det precis lagom för att jag ska få den där välbekanta bra känslan i kroppen. Jag mår bättre, jag mår just nu riktigt bra och försöker tillåta mig att må bra, vilket är svårast. Men jag kanske på kuppen också kan fysiskt må bättre och mina viktsiffror krymper i sakta mak. Vikten har alltid varit i största fokus, men inte nu längre. Visst, jag klagar inte att jag verkar gå ner i vikt, men det är inte det som känns viktigt. Vikten är inte viktigast, annat är viktigare att lägga vikt vid.

 Viktigt? :)


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0