Motvind?

Dåså. 
 
Det som jag först ska skriva ner är att jag har precis lagt ner Bitten Jonssons bok "Sockerbomben" och jag ser det som ett fint och bra avslut på påsken och en trevlig bedrift. Har inte läst en hel bok på evigheter. Och jag menar evigheter. Tror det var några år sedan. Eller vänta...läste inte jag en bok i Thailand förra vintern...? Jaja, skit samma.

Har avslutat boken och det står så himla mycket bra där. Det står massor av saker som jag kan dra direkta paraleller till mig och mitt liv. Hur en beroendeperson hanterar och agerar. Olika bra hjälpmedel och förklaringar. en bra bok och en bok som jag läst i rätt tid i livet. 
   Hela mitt liv har det känts som jag saknat något, som att något inte stämt. Att jag varit i ofas med mig själv och jag inte vet vem jag egentligen är. Att jag inte känner mig själv, och att jag inte vill vara den jag är. Velat vara något annan och något annat. Jag hatar, eller kanske nu kan säga att jag hatade mig själv. Ville inte va den jag var. Men vem var jag? Vem är jag? Letandet efter svaret har upptagit mitt liv genom otaliga timmar letandes efter ett svar på nätet, tidningar och forum. Jag har gett mig diagnos efter diagnos och kännt att jag varit på rätt väg. Men det har alltid slutat på samma vis. Men att då läsa en bok där varje sida och varje stycke tar rakt i själen och jag känner igen mig på varje symptom och handling så har jag rätt svårt att hålla känslorna i styr. Är det här svaret? Är det här räddningen och min väg? Är jag inte ensam?

Jag ska fortsätta och se om jag får ordning på bokens innehåll och mina känslor så jag kan ta det här i rätt ordning. Precis som det står i boken så vill en beroendemänniska att resultaten skall komma omgående. Man vill göra en insats och se målet direkt. Men med insikt om att jag har en beoendesjukdom som med min känslighet för socker har funnits med mig hela livet så blir det svårt att se ett resultat omgående. I alla fall ett slutgiltigt resultat. Jag har alltid varit oerhört otålig och sällan riktigt avslutat påbörjande projekt för att jag vill se slutresultatet omgående.
 
En liknelse som jag gillade skarpt i boken och som jag tänkte nämna någorlunda enligt vad som stod i boken utan direkt citat är liknelsen att om vi har skapat ett rutinmässigt beteende så kan det liknas med en upptrampad stig i skogen. Ju fler gånger vi använder den stigen blir den mer markant, den blir lätt att känna igen och fri från de små grässtrån som försöker att växa igen den. Vi har svårt och dessutom ingen riktig anledning att gå på sidan om stigen för det är ju redan upptrampat här, varför ska vi gå i det oupptrampade blåbärsriset? Och när den här stigen blivit en nybreddad mötesfri fyrfilig motorväg med belysning och vibrationsdämpande asfalt, vem fan vill gå i blåbärsriset då? Att mitt beroende (den fina mötesfria motorvägen...) fått ett rejält fäste behöver jag kanske inte förklara mer ingående? Att nu börja ta stegen mot vägräcket och försöka kravla sig av motorvägen för att komma ut i den oförstörda skogen för att känna den mjuka mossan under mina fötter känns spännande, men hur stark är jag? Jag vet vad jag har, men vad får jag?

Verktygen till ett liv med mindre socker och större kärlek till mig själv börjar samlas i verktygslådan. Men än är jag ovan och försöker hitta rätt känsla i fingertopparna att utan tjuvkikande plocka upp rätt verktyg för uppgiften framför mig. Går ju inte såga med en skruvdragare....

Och en sak till. En segelbåt använder vinden för att ta sig från start till mål. En sedelbåt seglar alltid framåt, oavsett om det är i svag medvind eller stark motvind.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0