Temptations
Vad är det min arbetsplats??
Man börjar ju bli smått paranoid och tro att någon vet min hemlis! Sist var det de här förbannade pepparkakorna. Som tur så är det ju fler som jag som inte kan låta bli dem och de äter dessa med glada hejjarop doppandes dessa små delikatesser i Jobmeal´s varmchoklad och smaskar friskt. Jag sörplar mitt svarta kaffe (jag vet...ett av mina andra beroenden) och blänger avundsjukt på dem. Men miniseger för mig: JAG ÅT INGEN!! HA!!
Dagen oändliga kamp börjar från det att man öppnar ögonen och ser fram emot en ny hälig dag av cravings och temptations. Oh yes! Bring it on!
Den här IQ-befriade samhällsplågan som ställde fram de där pepparkakorna har ju varit så snäll och bjuder nu på något som kommer kräva en Mount Everest-insats av som ni förstår kollosala mått med motståndskraft.
Förmiddagsfikat har precis börjat. Jag går med raska steg till kaffeautomaten och tar min dryck. Sneglar snabbt över axeln och ser att pepparkakorna till min dubbelbåttnade glädje är borta. Fint, inga problem. Sätter mig och försöker hitta något oerhört intressant att prata om så att tiden ska gå snorfort och jag kan återgå till mitt kontor och fortsätta med att göra ingenting. Allt går precis enligt planerna när plötslig!! "Men jag har ju tagit med mig nybakat mjukbröd som ni bara MÅSTE fika upp! Inget att diskutera, jag värmer på dem i micron!"
NOOO!!!! Jamen va fan!
Den vassa klockan i micron som meddelar att nu kommer ungefär världens bästa arom att sprida sin förförande doft genom fikarummet. Luckan öppnas och en varm, mjuk dimma av dessa härliga aromer smeker förbi min näsa och jag ramlar in i famnen av dessa underbara dofter. Mmmm...nygräddade stenugnsbakade mjukbröd...
Ett glas med varmchoklad, nygräddat steungnsbakat mjukbröd, extrasaltat Bregott och det finns ett berg av dem. Ungefär 30cm från mina, i det här läget, skakande händer av extas. JAG. KAN. INTE. STÅ. EMOT. LÄNGRE!!!
Ge hit brödet för helvete PULVERHJÄRNA!!! They are all MINE!!! MINE I TELL YOU!! Jag sliter åt mig tallriken med mjubröden och rycker smörkniven ur min bordsgranne. Kastar mig med våldsam kraft ut genom dörren och tar sikte på första toalett. "FRISTAD!!" Skriker jag ekandes genom korridorerna. Med en låst dörr bakom mig och sekunderna från mitt livs sockerrus känner jag tänderna sjunka in i det varma lena smörsmälta mjukbrödet och orden "Thankyou Lord, kill me now", får benen att vika sig under mig och jag sjunker ner mellan handfatet och toalettstolen...
Telefonen på kontoret ringer irriterat och jag vaknar upp ur min drogdagdröm och går med raska steg mot kontoret, skakandes på huvudet med ett leende på läpparna. "Inte idag, inte i morgon, aldrig"
Man börjar ju bli smått paranoid och tro att någon vet min hemlis! Sist var det de här förbannade pepparkakorna. Som tur så är det ju fler som jag som inte kan låta bli dem och de äter dessa med glada hejjarop doppandes dessa små delikatesser i Jobmeal´s varmchoklad och smaskar friskt. Jag sörplar mitt svarta kaffe (jag vet...ett av mina andra beroenden) och blänger avundsjukt på dem. Men miniseger för mig: JAG ÅT INGEN!! HA!!
Dagen oändliga kamp börjar från det att man öppnar ögonen och ser fram emot en ny hälig dag av cravings och temptations. Oh yes! Bring it on!
Den här IQ-befriade samhällsplågan som ställde fram de där pepparkakorna har ju varit så snäll och bjuder nu på något som kommer kräva en Mount Everest-insats av som ni förstår kollosala mått med motståndskraft.
Förmiddagsfikat har precis börjat. Jag går med raska steg till kaffeautomaten och tar min dryck. Sneglar snabbt över axeln och ser att pepparkakorna till min dubbelbåttnade glädje är borta. Fint, inga problem. Sätter mig och försöker hitta något oerhört intressant att prata om så att tiden ska gå snorfort och jag kan återgå till mitt kontor och fortsätta med att göra ingenting. Allt går precis enligt planerna när plötslig!! "Men jag har ju tagit med mig nybakat mjukbröd som ni bara MÅSTE fika upp! Inget att diskutera, jag värmer på dem i micron!"
NOOO!!!! Jamen va fan!
Den vassa klockan i micron som meddelar att nu kommer ungefär världens bästa arom att sprida sin förförande doft genom fikarummet. Luckan öppnas och en varm, mjuk dimma av dessa härliga aromer smeker förbi min näsa och jag ramlar in i famnen av dessa underbara dofter. Mmmm...nygräddade stenugnsbakade mjukbröd...
Ett glas med varmchoklad, nygräddat steungnsbakat mjukbröd, extrasaltat Bregott och det finns ett berg av dem. Ungefär 30cm från mina, i det här läget, skakande händer av extas. JAG. KAN. INTE. STÅ. EMOT. LÄNGRE!!!
Ge hit brödet för helvete PULVERHJÄRNA!!! They are all MINE!!! MINE I TELL YOU!! Jag sliter åt mig tallriken med mjubröden och rycker smörkniven ur min bordsgranne. Kastar mig med våldsam kraft ut genom dörren och tar sikte på första toalett. "FRISTAD!!" Skriker jag ekandes genom korridorerna. Med en låst dörr bakom mig och sekunderna från mitt livs sockerrus känner jag tänderna sjunka in i det varma lena smörsmälta mjukbrödet och orden "Thankyou Lord, kill me now", får benen att vika sig under mig och jag sjunker ner mellan handfatet och toalettstolen...
Telefonen på kontoret ringer irriterat och jag vaknar upp ur min drogdagdröm och går med raska steg mot kontoret, skakandes på huvudet med ett leende på läpparna. "Inte idag, inte i morgon, aldrig"
Idiot
Förbannade ultrapucko!
Vad är det för efterbliven försökt till normalitetsmänniska som får för sig att det är hur ok som helst att ställa fram 2 kilo föbannade jävla pepparkakor!!? På en förbannad jävla TISDAG!!
Nog för att den här dagen är dålig som den är bara för att den är dagen efter måndag, nummer två i veckan. Sen ska det regna, blåsa, snö, hagel och drivis med inslag av småspik så fort man sätter sina 46:or utanför dörren. Den här dagen är som bekant ett ständig kamp mellan det ljusa och det mörka. En markant brytgräns där Gud borde ha tagit ställning tidigare.
Ja, just det. Pepparkaksmonstermarodören. Borde ju vara skottpengar på en som du när du fick hjärnsläppet att föra handen till en helt jävla burk med små gyllenbruna underbart doftande pepparkaksblommor. Du lutar dig förnöjt bakåt och gungar översittarmässigt på fotvalven och sprättar med dina påhittade hängslen och med försök till att vara rolig säger: "Här du! Ta en pepparkaka så du blir snäll! "
-Jävla idiot! (Men tack som frågar, jag avstår)
Bitter? Nejdå....
Vad är det för efterbliven försökt till normalitetsmänniska som får för sig att det är hur ok som helst att ställa fram 2 kilo föbannade jävla pepparkakor!!? På en förbannad jävla TISDAG!!
Nog för att den här dagen är dålig som den är bara för att den är dagen efter måndag, nummer två i veckan. Sen ska det regna, blåsa, snö, hagel och drivis med inslag av småspik så fort man sätter sina 46:or utanför dörren. Den här dagen är som bekant ett ständig kamp mellan det ljusa och det mörka. En markant brytgräns där Gud borde ha tagit ställning tidigare.
Ja, just det. Pepparkaksmonstermarodören. Borde ju vara skottpengar på en som du när du fick hjärnsläppet att föra handen till en helt jävla burk med små gyllenbruna underbart doftande pepparkaksblommor. Du lutar dig förnöjt bakåt och gungar översittarmässigt på fotvalven och sprättar med dina påhittade hängslen och med försök till att vara rolig säger: "Här du! Ta en pepparkaka så du blir snäll! "
-Jävla idiot! (Men tack som frågar, jag avstår)
Bitter? Nejdå....
Ja ja ja ja
Usch...tisdagar. Hatar tisdagar. Helt klart veckans värsta dag. Måndag är ju en barnlek i jämförelse. Då kommer man utvilad (beror ju iofs. helt på hur helgen varit men ändå) och fått vara borta från jobbets trista vardag och atmosfär så måndagarna brukar passera rätt obemärkt förbi. Men tisdagar...shit pommes. Här har kroppen, medvetandet och uppfattningen verkligen insett att veckan har börjat och det är bara så förbannat långt kvar till helgen, till räddningen.
Jag fortsatt lite i boken igår och kom till ett kapitel i början där man kan gå igenom olika screening och frågor för att kanske få en lite fingervisning vilket förhållande eller grad av beroende och bruk man har. Var nog det här kapitlet jag liksom hade väntat på. Även om jag visste i mitt eget sinne att jag nog får rätt många "JA"-svar på frågorna så ville jag som få bekräftat.
"JA"-svaren haglade tätt och mina farhågor och egna diagnoser har blivt bekräftade. Det står inte alls bra till med mig och mitt förhållande till socker.
Det som jag fortfarande har svårt med är att jag ska försöka intala mig och acceptera att jag faktiskt är sjuk. Att jag är en beroendemänniska som har socker som sin drog och som får leva med det här FOREVER!!! Att det är kroniskt och att mitt enda sätt är total abstinens. Jag måste ge fan i socker av alla de slag, nolltolerans helt enkelt i en rätt så lång framtid för att komma över tröskeln.
Men jag vill inte, kan jag inte bara få vid väldigt, väldigt speciella tillfällen unna mig lite godbitar? Snälla? OM jag äter bara liiite godis och liiite bröd. Kan jag inte få??
Boken har gett mig insikt över saker som jag gjort i hela mitt liv. Situationer och minnen från riktigt unga år.
Jag ska nog återkomma till det. Har faktiskt ett jobb (än så länge) :)
Bakslagens helg
Kan man säga: Äntligen måndag!! ?
Jo jag kan. Och jag gör oftast det oxå. Som jag säkert har skrivit om tidigare så brukar min normala rytm vara att jag är duktig som få under veckodagarna och sedan på helgen så går det som vanligt åt hell. Och varför bryta en tradition?
Nu var ju den här helgen och det här veckoslutet inte riktigt som alla andra veckor men ändå.
Min upptäckt om mitt förhållande till socker och hur det antagligen hänger ihop har gjort saker och ting lättare och lite mindre ångestfyllt och skammen har jag kunnat komma över rätt snabbt.
Det var ju tårtkalas i tordags och jag klarade det hindret galant genom att helt enkelt tacka nej till tårtan och på enklaste vis säga att jag ber om ursäkt att jag inte äter ur tårtan och låter den helt enkelt vara. Det gick helt klart över förväntan och jag fick inget jättesug och cravings heller. Jag tror att eftersom jag hade bestämt mig innan att jag skulle inte äta tårta så var jag inställd på det och det gick bra.
Fredag var en annan femma och vi hade lite festligheter hemma. Jag inställde mig direkt på att jag skulle inmundiga en hel del socker i form av alkohol, god mat och någon form av snacks. Vi hade förberett rätt mycket mat med kött, kallskuret, frukt, skaldjur osv så det var inte en hel bärsärkagång av socker.
Lördag blev som det brukar en riktig bakisdag men denna dag försökte jag återta lite kontroll och äta mycket proteiner och fett. Någon förlupen hand ner i chipsskålen blev det men bakispizzan och smågodiset inhandlades aldrig och jag försökte se det positiva.
Söndag och jag tycker helgen har gått bra. Dock var jag hela dagen hos bekanta och jag försökte att hålla mig undan sockret så gott det gick men lyckades dåligt. Det resulterade i att jag kom hem och bollen var lite i rullning och jag åt en halv Toblerone som låg hemma. För att se det positiva blev det bara den halva och inte hela. Men jag kände att när jag tagit första biten så ville jag bara äta upp alltihopa.
Så att helgen var ett bakslag är helt klart, men jag är ändå glad över att jag rätt snabbt kunnat samla tankarna och hitta tillbaka till vägen som jag så väl vet att jag bör gå på för att må bra.
Jag vandrar vidare på den här vägen och ser fram emot en vecka som jag idag vet inte borde innehålla allt för mycket frestelser. Jag läser även vidare på Sockerbomben och hoppas på bättre väder.
Jo jag kan. Och jag gör oftast det oxå. Som jag säkert har skrivit om tidigare så brukar min normala rytm vara att jag är duktig som få under veckodagarna och sedan på helgen så går det som vanligt åt hell. Och varför bryta en tradition?
Nu var ju den här helgen och det här veckoslutet inte riktigt som alla andra veckor men ändå.
Min upptäckt om mitt förhållande till socker och hur det antagligen hänger ihop har gjort saker och ting lättare och lite mindre ångestfyllt och skammen har jag kunnat komma över rätt snabbt.
Det var ju tårtkalas i tordags och jag klarade det hindret galant genom att helt enkelt tacka nej till tårtan och på enklaste vis säga att jag ber om ursäkt att jag inte äter ur tårtan och låter den helt enkelt vara. Det gick helt klart över förväntan och jag fick inget jättesug och cravings heller. Jag tror att eftersom jag hade bestämt mig innan att jag skulle inte äta tårta så var jag inställd på det och det gick bra.
Fredag var en annan femma och vi hade lite festligheter hemma. Jag inställde mig direkt på att jag skulle inmundiga en hel del socker i form av alkohol, god mat och någon form av snacks. Vi hade förberett rätt mycket mat med kött, kallskuret, frukt, skaldjur osv så det var inte en hel bärsärkagång av socker.
Lördag blev som det brukar en riktig bakisdag men denna dag försökte jag återta lite kontroll och äta mycket proteiner och fett. Någon förlupen hand ner i chipsskålen blev det men bakispizzan och smågodiset inhandlades aldrig och jag försökte se det positiva.
Söndag och jag tycker helgen har gått bra. Dock var jag hela dagen hos bekanta och jag försökte att hålla mig undan sockret så gott det gick men lyckades dåligt. Det resulterade i att jag kom hem och bollen var lite i rullning och jag åt en halv Toblerone som låg hemma. För att se det positiva blev det bara den halva och inte hela. Men jag kände att när jag tagit första biten så ville jag bara äta upp alltihopa.
Så att helgen var ett bakslag är helt klart, men jag är ändå glad över att jag rätt snabbt kunnat samla tankarna och hitta tillbaka till vägen som jag så väl vet att jag bör gå på för att må bra.
Jag vandrar vidare på den här vägen och ser fram emot en vecka som jag idag vet inte borde innehålla allt för mycket frestelser. Jag läser även vidare på Sockerbomben och hoppas på bättre väder.
Tårtproblems...
Då var det dagen före fredagsmyset igen! Förbannat vad fort veckorna går! Men det är ju trevligt.
Ikväll kommer nog den första större utmaningen när det gäller det här med socker och umgänge. Jag och min sambo är bjudna på kalas och det ska då som vanligt fikas med tårta, bullar, kakor, saft, dricka och socker, socker, socker. Och kan även finnas en och annan godis...jisses vad jag ser fram emot det här.
Egentligen så vet jag inte hur jag ska genomföra det här på bästa sätt. Jag vet att jag måste nästan tacka nej till tårta. Men hur ska jag förklara mig. För självklart måste jag komma med en förklaring varför jag inte vill ha en tårtbit som kommer från den där underbara hemgjorda blod,svett och tårarbaserade supertårtan. Den tårtan som är slavad över i timmar med planerade inköp, böjda ryggar vid ugnsgallret i väntan på rätt gyllenbruna yta.
"De vad då förbannat vad du var storbjudd!? Ska du inte ha en tårbit? Inte ens en lite en? Ska du verkligen inte smaka? Jag har ju slavat för den här tårtan för att ni ska få något gott till kaffet!"
Ja där har nog alla varit som försöker "hålla igen" lite.
Men vad och hur säger man och förklarar så inte man ska riskera att bli åtalad för föragelseväckande beteende?
Jag lär ju inte säga: "Nej tack. Jag är sockerberoende och min biokemiska kroppsuppsättning klarar inte av att äta socker utan att jag tappar kontrollen och knarkar i mig socker de kommande dagarna om jag ätern endast en liten bit."
Jag känner mig inte alls redo att ställa mig upp i köket och bekänna mina problem för alla än. Jag måste alltså köra med en liten nödlögn kanske?
Att jag är mätt. (En enorm lögn, jag är aldrig mätt)
Att jag mår lite illa. (Vilket faktiska kan vara sant, jag är sockersjuk och har oerhörda cravings som gör mig illamående).
Jag försöker låta bli sötsaker. (Kanske den bästa nödlögnen eftersom jag redan är lite lönnfet.)
Jag hoppas det här blir ett sådant här sällanproblem i framtiden. Jag vill bli så bekväm att jag kan ärligt erkänna att jag inte vill ha socker. Det måste vara en skön känsla och kanske en liten "egenmilstolpe". Erkänna och med enkelhet berätta.
Ikväll kommer nog den första större utmaningen när det gäller det här med socker och umgänge. Jag och min sambo är bjudna på kalas och det ska då som vanligt fikas med tårta, bullar, kakor, saft, dricka och socker, socker, socker. Och kan även finnas en och annan godis...jisses vad jag ser fram emot det här.
Egentligen så vet jag inte hur jag ska genomföra det här på bästa sätt. Jag vet att jag måste nästan tacka nej till tårta. Men hur ska jag förklara mig. För självklart måste jag komma med en förklaring varför jag inte vill ha en tårtbit som kommer från den där underbara hemgjorda blod,svett och tårarbaserade supertårtan. Den tårtan som är slavad över i timmar med planerade inköp, böjda ryggar vid ugnsgallret i väntan på rätt gyllenbruna yta.
"De vad då förbannat vad du var storbjudd!? Ska du inte ha en tårbit? Inte ens en lite en? Ska du verkligen inte smaka? Jag har ju slavat för den här tårtan för att ni ska få något gott till kaffet!"
Ja där har nog alla varit som försöker "hålla igen" lite.
Men vad och hur säger man och förklarar så inte man ska riskera att bli åtalad för föragelseväckande beteende?
Jag lär ju inte säga: "Nej tack. Jag är sockerberoende och min biokemiska kroppsuppsättning klarar inte av att äta socker utan att jag tappar kontrollen och knarkar i mig socker de kommande dagarna om jag ätern endast en liten bit."
Jag känner mig inte alls redo att ställa mig upp i köket och bekänna mina problem för alla än. Jag måste alltså köra med en liten nödlögn kanske?
Att jag är mätt. (En enorm lögn, jag är aldrig mätt)
Att jag mår lite illa. (Vilket faktiska kan vara sant, jag är sockersjuk och har oerhörda cravings som gör mig illamående).
Jag försöker låta bli sötsaker. (Kanske den bästa nödlögnen eftersom jag redan är lite lönnfet.)
Jag hoppas det här blir ett sådant här sällanproblem i framtiden. Jag vill bli så bekväm att jag kan ärligt erkänna att jag inte vill ha socker. Det måste vara en skön känsla och kanske en liten "egenmilstolpe". Erkänna och med enkelhet berätta.
Kapitel början
Då har jag påbörjat att läsa Bitten Jonssons bok "Sockerbomben". Vetta fasen när jag lästen bok senast så det var lite mysigt att sätta sig ner i fotöljen, lägga upp fötterna och öppna den winegumsförsedda finfina boken.
Läste på någon annas blogg där de hade rivit bort omslaget till boken för att den triggade igång sötsuget.
Jag tror faktiskt att jag fick lite mer saliv och kände nästan lukten av de färgglada, mjuka, färska, gudomligt doftande, fantastiska winegumsen. (Speciellt de svarta) Så ja, winegums är en trigger. Helt klart. Vet inte hur många gånger man har stått och bugat vackert framför karamellkungens fötter när man försökt sortera ut de svarta winegumsen från de självklart goda men ändå inte lika goda färgglada winegumssyskonen. Svart är i det här fallet helt rätt! Oj...gud va sugen jag blev på winegums...
Ja boken, jag hade inte behövt komma mer än någon sida så mottogs jag av värmen att jag är inte ensam. Jag fick snabbt en förståeelse för vad jag har kämpat emot hela mitt liv. Jag fick på bara några sidor en förklaring som gör att jag känner mig helt hemma. Skulle nästan kunna lägga ner boken redan nu och leva vidare på den informationen som fanns på de första sidorna för att kunna kämpa mig fram resten av livet.
Jag tror även att min familj och då mamma och pappa skulle få läsa den här boken och där få en förståelse för varför jag varit som jag faktiskt var hela min uppväxt. Se att jag hade biokemiska problem som slog undan benen på mig hela tiden. Mamma och pappa tvångmatade mig inte med socker, absolut inte. Det fixade jag ju helt på egen hand. Men just maten vi åt var mycket bröd, pasta, potatis osv. Och som svensk har man ju den förbannade traditionen att man ska ju fika varje förbannade dag. Och gärna två gånger...suck.
Nej om den här boken fortsätter att ge mig så konkreta svar och förklarande ord som dessa första sidor gett så kommer det här nog vara en räddande tidsfördrivare.
Jag läser vidare, och rapporterar vidare for sure!
Läste på någon annas blogg där de hade rivit bort omslaget till boken för att den triggade igång sötsuget.
Jag tror faktiskt att jag fick lite mer saliv och kände nästan lukten av de färgglada, mjuka, färska, gudomligt doftande, fantastiska winegumsen. (Speciellt de svarta) Så ja, winegums är en trigger. Helt klart. Vet inte hur många gånger man har stått och bugat vackert framför karamellkungens fötter när man försökt sortera ut de svarta winegumsen från de självklart goda men ändå inte lika goda färgglada winegumssyskonen. Svart är i det här fallet helt rätt! Oj...gud va sugen jag blev på winegums...
Ja boken, jag hade inte behövt komma mer än någon sida så mottogs jag av värmen att jag är inte ensam. Jag fick snabbt en förståeelse för vad jag har kämpat emot hela mitt liv. Jag fick på bara några sidor en förklaring som gör att jag känner mig helt hemma. Skulle nästan kunna lägga ner boken redan nu och leva vidare på den informationen som fanns på de första sidorna för att kunna kämpa mig fram resten av livet.
Jag tror även att min familj och då mamma och pappa skulle få läsa den här boken och där få en förståelse för varför jag varit som jag faktiskt var hela min uppväxt. Se att jag hade biokemiska problem som slog undan benen på mig hela tiden. Mamma och pappa tvångmatade mig inte med socker, absolut inte. Det fixade jag ju helt på egen hand. Men just maten vi åt var mycket bröd, pasta, potatis osv. Och som svensk har man ju den förbannade traditionen att man ska ju fika varje förbannade dag. Och gärna två gånger...suck.
Nej om den här boken fortsätter att ge mig så konkreta svar och förklarande ord som dessa första sidor gett så kommer det här nog vara en räddande tidsfördrivare.
Jag läser vidare, och rapporterar vidare for sure!
Boktipset
Spännande, spännande!!
Nu har de kommit!
Jag har skaffat mig ett lånekort på det lokala biblioteket och stått på en form av vänstelista över två böcker som jag verkligen vill läsa. Och nu har de båda kommit!
Ska skyndsamt åka dit efter jobbet och hämta ut dem och se om jag klarar läsa böcker. :)
Böckerna tror jag är av stor vikt för mig, just för att få landa lite i min situation, se lite olika verktyg och får en bättre förståelse vad som har skett, vad som sker och vad som ska ske med mig.
Sockerbomben med Bitten Jonsson. Någon sa att man bör passa sig för omslaget, det är winegums...
Vitt begär med Gunilla Sahlin. Fantastisk blogg som jag har läst igenom från första till sista inlägget. Hon är riktigt bra!
Vill inte lägga all förhoppning till dessa börkcer. Jag måste läsa, förstå och hitta en bra väg, eller stig kanse passar bättre, att gå efter. Individualliteten är nog så viktig. Det som funkar för mig funkar kanske inte alls för dig. Medans små specifika saker fungerar vi precis lika. Där ska vi hjälpas åt och bli starka tillsammans. Den styrka hjälper nog oss att gå igenom de ensamma prövningarna med segerviss tanke!
Bantar jag?
Självklart är även jag en sådan här som har kämpat och försökt, testat, provat allt för att gå ner i vikt sedan jag var ca 12 år. Bilderna från den tiden talar sitt tydliga språk.
Med min numer bättre kunskap kring detta och hur saker och ting hör ihop så upptäcker jag att jag har varit sockerberoende och kämpat med mina kolhydrater sedan låååång tid tillbaka. Jag minns episoder då jag smygåt godis, kakor, kex, saft, bakelser osv redan vid yngre ålder.
Så jag har då försökt banta, gå ner i vikt, deffa och alla möjliga benämningar på det här, typ jämt. Jag tror faktiskt att jag har varje dag sedan jag blev uppmärksam på hur man ser ut och så kännt att jag velat gå ner i vikt. Det har tyvärr varit en mycket central del i mitt liv, även om inte andra märkt det så har jag burit på det inom mig.
Jag kan nog skriva om det här i dagar men tror att jag tar det lite som det kommer i stället.
Men! Dit jag ville komma var att den här bloggen och hur mitt liv ser ut nu så är inte viktnedgången det centrala. Idag när jag verkligen kännt att jag har det här behovet och beter mig som en sockerknarkare, sockermissbrukare, sockerberoende människa så ändras mitt tankesätt och jag inser att om jag kan bemästra mitt sockerberoende. Då följer vikten och självkänslan och jag är övertygad om att jag kommer gå ner i vikt.
Så en viktnedgång är idag inte mitt prio ett. Det är en bonus. Jag vill må bra, jag vill bli frisk och jag vill lyckas.
Att slippa smyga omkring som en knarkare efter socker, ljuga för vänner och familj, frossa i min ensamhet med sockret som enda bundsförvant, få ångesten och skammen kastad i ansiktet och självkänslan trampad på, att slippa det skulle vara en lättnad ingen kan förstå. Det går inte ens beskriva hur det skulle vara.
Målet är så underbart, men att missa målet bara lite grann innebär så mycket negativt att tanken får mig att tänka i banorna att jag inte kommer klara det. Uppgiften är för stor. Är den för stor?
Måndagspepp, fokus och laddad!
Måndag! Äntligen, eller hur? :)
För mig har måndagar inneburit en fruktasvärd pepp och ett fokus som inte är av denna jord! Jag se ofta måndagen som en räddning, helgen är över, frossandet och överätandet är till ända och jag får äntligen ta tag i det här.
Jag hurtar mig upp ur sängen med lätta steg, så tidigt att brevbäraren rodnar. Fortsätter på helgens mantra: "På måndag då ska jag verkligen ta tag i det här. Jag ska den här gången lyckas, segra och börja mitt nya liv!"
Allt är så lätt på måndagsmorgonen, man är glad, peppad, fokuserad och laddad till tusen. Nu kör vi!
Den här finfina peppen brukar hålla i sig några dagar, gärna till fredag eller så. Där är peppen, fokusen och laddningen helt slut och dimman tätnar och de väl bekanta tankarna: "Ja men du har ju varit så duktig, unna dig en godis..." Och så är man tillbaka. Varför ändra ett väl beprövat koncept?
Men hur går det nu då för mig tycker jag? Jo, faktiskt om jag ska vara lite sparsamt optimistisk så har helgen gått bra. Bättre än väntat och jag har lyckats låta bli kakorna, blockchokladen, ölen, majschipsen sedan förra veckan, pastan, åka till Coop och köpa bröd, äta mig kräkmätt på delicatobollar och chokladöverdragna nötter från den "nyttiga nöthyllan". Ja men så jag är nöjd ändå.
En del av, och jag antar det är en stor del av min lilla miniseger över helgens monster är nog LCHF. Vid det här laget orkar jag inte förklara vad nu LCHF är och innebär för det vet nog varje normalintresserade svensk. Jag VET dock att LCHF är helt rätt för just mig. Jag mår fantastiskt bra av att äta kolhydratfattig mat och suget efter socker och den vanliga knarket dämpas och jag får samtidigt som jag mår bra, en liten mental knuff av "BRA JOBBAT!" just för att jag känner mig bra.
I LCHF maten finns inte mina triggers, och lyckas jag bara hålla mig på LCHF-linjen så går det rätt bra. Men tyvärr brukar den här LCHF-linjen bli tunnare och tunnare att gå på, och lika självklart som att solen går upp så snubblar jag av linjen och jag får börja om. Självklart efter en kolosalt fantastisk underbart frossningsperiod av kräkmätt status. Min kropp och mitt sinne återtar allt jag har avstått från och måste liksom "fylla" på mina kolhydratsdepåer. Min kropp hamstrat kolhydrater och MÅSTE bara ha.
Men, att måla fan på väggen är jag ju riktigt bra på, det erkänner jag direkt. Men nu har det gått bra i helgen och jag hoppas det fortsätter så.
För mig har måndagar inneburit en fruktasvärd pepp och ett fokus som inte är av denna jord! Jag se ofta måndagen som en räddning, helgen är över, frossandet och överätandet är till ända och jag får äntligen ta tag i det här.
Jag hurtar mig upp ur sängen med lätta steg, så tidigt att brevbäraren rodnar. Fortsätter på helgens mantra: "På måndag då ska jag verkligen ta tag i det här. Jag ska den här gången lyckas, segra och börja mitt nya liv!"
Allt är så lätt på måndagsmorgonen, man är glad, peppad, fokuserad och laddad till tusen. Nu kör vi!
Den här finfina peppen brukar hålla i sig några dagar, gärna till fredag eller så. Där är peppen, fokusen och laddningen helt slut och dimman tätnar och de väl bekanta tankarna: "Ja men du har ju varit så duktig, unna dig en godis..." Och så är man tillbaka. Varför ändra ett väl beprövat koncept?
Men hur går det nu då för mig tycker jag? Jo, faktiskt om jag ska vara lite sparsamt optimistisk så har helgen gått bra. Bättre än väntat och jag har lyckats låta bli kakorna, blockchokladen, ölen, majschipsen sedan förra veckan, pastan, åka till Coop och köpa bröd, äta mig kräkmätt på delicatobollar och chokladöverdragna nötter från den "nyttiga nöthyllan". Ja men så jag är nöjd ändå.
En del av, och jag antar det är en stor del av min lilla miniseger över helgens monster är nog LCHF. Vid det här laget orkar jag inte förklara vad nu LCHF är och innebär för det vet nog varje normalintresserade svensk. Jag VET dock att LCHF är helt rätt för just mig. Jag mår fantastiskt bra av att äta kolhydratfattig mat och suget efter socker och den vanliga knarket dämpas och jag får samtidigt som jag mår bra, en liten mental knuff av "BRA JOBBAT!" just för att jag känner mig bra.
I LCHF maten finns inte mina triggers, och lyckas jag bara hålla mig på LCHF-linjen så går det rätt bra. Men tyvärr brukar den här LCHF-linjen bli tunnare och tunnare att gå på, och lika självklart som att solen går upp så snubblar jag av linjen och jag får börja om. Självklart efter en kolosalt fantastisk underbart frossningsperiod av kräkmätt status. Min kropp och mitt sinne återtar allt jag har avstått från och måste liksom "fylla" på mina kolhydratsdepåer. Min kropp hamstrat kolhydrater och MÅSTE bara ha.
Men, att måla fan på väggen är jag ju riktigt bra på, det erkänner jag direkt. Men nu har det gått bra i helgen och jag hoppas det fortsätter så.
Mörkret äger mig
En form av välbehag och liksom klappamigjsälvpåaxel känsla har infunnigt sig och jag känner mig peppad, duktig och rätt nöjd. Det som lägger smolk i den här finfina bägaren är att jag med facit i hand och statistiken till beroendets fördel alltid fuckar upp det här med att dra ner skyglapparna och bege mig in i en tillvaro av överätning och ett frossande av kolosala mått.
Även om jag mår så himla bra, känner mig bra, är bra, så håller det ju aldrig. Det går bra ett tag och då är det ju av ren och skär vilja men det falerar alltid och jag kan utan att ens göra det speicellt svårt för beroendet att få överhanden ge det utlopp, känna ruset genom kroppen och sedan ge mig en käftsmäll av ångest.
Med förvånande lätthet svarar jag till min oförstörda del av kroppen: "jo, ja, förlåt. Jag kör igen på måndag, då ska jag ta tag i det här. Men nu är det ju redan åt skogen så då kan jag ju fortsätta äta, eller hur?"
Min mörka sida klappar förnöjt med händerna åt mitt övertygande intalande att det inte gick som jag hade tänkt och än mer förnöjt att jag alltid kommer tillbaka. Den mörka sidan behöver då heller aldrig känna oro eller risk att jag inte ska falla ner i det mörka hålet igen, därför släpper den iväg mig på mina små utflykter av avhållsamhet och abstinent. Jag kommer ju alltid tillbaka, och visst gör jag det. Har jag lyckats varit bra och duktig i en ovanligt lång period och jag tabbar mig genom att tänka: "Jo men nu är jag nog frisk!" Mörkret viftar en lätt vindpust förbi mina närborrar med doften av mitt knark och jag släpper allt och äter mig igen gråtandes till sömns. "Seså, inte ska du vara ledsen, det är ju här du hör hemma. Det är ju här du vill vara, inte sant?"
Jo, du har så rätt, förlåt att jag var borta så länge. Förlåt
Även om jag mår så himla bra, känner mig bra, är bra, så håller det ju aldrig. Det går bra ett tag och då är det ju av ren och skär vilja men det falerar alltid och jag kan utan att ens göra det speicellt svårt för beroendet att få överhanden ge det utlopp, känna ruset genom kroppen och sedan ge mig en käftsmäll av ångest.
Med förvånande lätthet svarar jag till min oförstörda del av kroppen: "jo, ja, förlåt. Jag kör igen på måndag, då ska jag ta tag i det här. Men nu är det ju redan åt skogen så då kan jag ju fortsätta äta, eller hur?"
Min mörka sida klappar förnöjt med händerna åt mitt övertygande intalande att det inte gick som jag hade tänkt och än mer förnöjt att jag alltid kommer tillbaka. Den mörka sidan behöver då heller aldrig känna oro eller risk att jag inte ska falla ner i det mörka hålet igen, därför släpper den iväg mig på mina små utflykter av avhållsamhet och abstinent. Jag kommer ju alltid tillbaka, och visst gör jag det. Har jag lyckats varit bra och duktig i en ovanligt lång period och jag tabbar mig genom att tänka: "Jo men nu är jag nog frisk!" Mörkret viftar en lätt vindpust förbi mina närborrar med doften av mitt knark och jag släpper allt och äter mig igen gråtandes till sömns. "Seså, inte ska du vara ledsen, det är ju här du hör hemma. Det är ju här du vill vara, inte sant?"
Jo, du har så rätt, förlåt att jag var borta så länge. Förlåt
Fredagsmys...
Jepp jepp! Då var det fredag. "Äntligen" kanske måga av oss tänker och gnuggar händerna inför den korta lite intensiva men ack så behövliga ledigheten. Men hur ser jag fram emot den här ledigheten?
Fredag är oftast den dagen då jag ser och känner en form av räddning. Jag har oftast sedan i måndags ätit helt obefläckat och "PERFEKT". Jag har aktat mig för socker, avböjt inbjudningar av mörkrets härskare, väjt undan allt som jag vet inte är bra för mig likt Stenmark dansade runt slalompinnarna. Jag är så bra! Motionen har jag tagit tag i ordentligt denna veckan och kan stoltsera med 4,5 tillryggalagda raskt promenerande mil (hittills). Jo jag är så himla bra! Jag klarar det här! Jag har bestämt mig! Sträcker på ryggen och tar djupa friska andetag och formligen ser hur frisk, sund, stark, snygg (snygg?) jag är.
Eller?
Det är ju nu då på fredag (vilket då är varje fredag, 52 gånger per år) som jag faktiskt har gjort mig förtjänt av lite fredagsmys. Eller hur? Jamen jag har ju formligen svält mig sedan i måndags, ätit mat som inte borde klassas som mat med sitt enformiga innehåll, druckit litervis med vatten, motionerat mer på denna vecka än en normalsvenson gör på ett år. Klart jag har varit duktig och förtjänar fredagsmys och kan väl unna mig en liten liten oskyldig söt helt harmlös sötsak? (läs: godis, choklad, kakor, bröd, pasta, öl ja ni fattar vaf jag menar)
Jamen det är ju bara EN, inte flera. Visst kan jag väl bara ta en och sen är det bra? Hur dålig karaktär har du egentligen som inte bara kan ta en? Du behöver ju inte äta upp hela påsen. Du ska väl ändå inte äta fler? Men snälla människa, sluta äta! De dig nu för fan!! Men vad i helvete! Du är ju helt VÄRDELÖS!!!!
Jo, jag vet...fredagsmys.
Fredag är oftast den dagen då jag ser och känner en form av räddning. Jag har oftast sedan i måndags ätit helt obefläckat och "PERFEKT". Jag har aktat mig för socker, avböjt inbjudningar av mörkrets härskare, väjt undan allt som jag vet inte är bra för mig likt Stenmark dansade runt slalompinnarna. Jag är så bra! Motionen har jag tagit tag i ordentligt denna veckan och kan stoltsera med 4,5 tillryggalagda raskt promenerande mil (hittills). Jo jag är så himla bra! Jag klarar det här! Jag har bestämt mig! Sträcker på ryggen och tar djupa friska andetag och formligen ser hur frisk, sund, stark, snygg (snygg?) jag är.
Eller?
Det är ju nu då på fredag (vilket då är varje fredag, 52 gånger per år) som jag faktiskt har gjort mig förtjänt av lite fredagsmys. Eller hur? Jamen jag har ju formligen svält mig sedan i måndags, ätit mat som inte borde klassas som mat med sitt enformiga innehåll, druckit litervis med vatten, motionerat mer på denna vecka än en normalsvenson gör på ett år. Klart jag har varit duktig och förtjänar fredagsmys och kan väl unna mig en liten liten oskyldig söt helt harmlös sötsak? (läs: godis, choklad, kakor, bröd, pasta, öl ja ni fattar vaf jag menar)
Jamen det är ju bara EN, inte flera. Visst kan jag väl bara ta en och sen är det bra? Hur dålig karaktär har du egentligen som inte bara kan ta en? Du behöver ju inte äta upp hela påsen. Du ska väl ändå inte äta fler? Men snälla människa, sluta äta! De dig nu för fan!! Men vad i helvete! Du är ju helt VÄRDELÖS!!!!
Jo, jag vet...fredagsmys.
FAA, ett måste?
Jo jag letar vidare. Varför inte gräva hålet liiite djupare...?
FAA, Food Addicts Anonymus. Anonyma matmissbrukare Sverige. Klokt, vekar väldigt klokt.
Men kanske går jag fram lite väl fort här? Att titta igenom de 12 stegen, de 12 traditionerna, de 12 löftena, behöver jag verkligen gå in för det här såpass hårt? Kan jag inte klara det här på egen hand genom information, redskap och lite inställning?
Jadu, säg det.
Rent spontant känns det direkt inte alls något som jag vill hålla på med. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att de 12 stegen som är en form av grund när det gäller att tillfriskna från ett beroende. Varför ska Gud vara central och inblandad? Kan man inte bli frisk om man inte blir kristen? Måste man skaffa sig en tro på en högre makt för att lyckas besegra ett beroende och missbruk? Om jag inte ber om Gud´s förlåtelse, går det åt skogen då?
Kan jag bara inte äta mindre socker...?
Eller så drar jag lite för höga växlar på det här just nu när jag hittat något som kan ge mig räddning? Jo, kanske det, kanske inte. Ja, är det inte spännande så säg?
FAA, Food Addicts Anonymus. Anonyma matmissbrukare Sverige. Klokt, vekar väldigt klokt.
Men kanske går jag fram lite väl fort här? Att titta igenom de 12 stegen, de 12 traditionerna, de 12 löftena, behöver jag verkligen gå in för det här såpass hårt? Kan jag inte klara det här på egen hand genom information, redskap och lite inställning?
Jadu, säg det.
Rent spontant känns det direkt inte alls något som jag vill hålla på med. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att de 12 stegen som är en form av grund när det gäller att tillfriskna från ett beroende. Varför ska Gud vara central och inblandad? Kan man inte bli frisk om man inte blir kristen? Måste man skaffa sig en tro på en högre makt för att lyckas besegra ett beroende och missbruk? Om jag inte ber om Gud´s förlåtelse, går det åt skogen då?
Kan jag bara inte äta mindre socker...?
Eller så drar jag lite för höga växlar på det här just nu när jag hittat något som kan ge mig räddning? Jo, kanske det, kanske inte. Ja, är det inte spännande så säg?
Massor, massor, skriva, skriva!!
Shit pommes! (äh, som att svära i kyrkan banne mig!)
Jag gör som vanligt, hittar något som verkar som en avtagsväg från förfallet, en lösning på min förbannade kamp. Jag förkovrar mig, läser, letar och fyndar MASSOR med information, bloggar, artiklar, studier, bilder.
Jag blir helt uppslukad av bara idén av att jag har ÄNTLIGEN hittat min räddning! Eller?
Kommer det som vanligt bli tvärstopp, frossande av mat, godis, kakor eftersom jag inser att detta var ännu en återvändsgränd. Inte kommer det här rädda mig, befängt att tro någon sådant. Inte kommer du att bli "frisk"? Seså, ta en kaka till...
Jag kommer nog överösa den här bloggen med MASSOR av text, inlägg, artiklar osv. Och jag börjar då bolla den här tanken i huvudet. "Ja men hur ska det se ut? Vad ska folk säga om jag bara skiver nya inlägg hela tiden? Vem orkar läsa? Kanske ska hålla mig till en, maxt två inlägg per dag? Eller per dygn? Vill ju inte verka helt galen..." Försent.
Och kanske slutligen, (för det här inlägget, blir säkert ett 20tal till innan dagen är till ända) vem skriver jag bloggen för? Dig eller Mig?
Jag skriver när jag vill skriva! Jag skriver när JAG VILL SKRIVA!!
Jag gör som vanligt, hittar något som verkar som en avtagsväg från förfallet, en lösning på min förbannade kamp. Jag förkovrar mig, läser, letar och fyndar MASSOR med information, bloggar, artiklar, studier, bilder.
Jag blir helt uppslukad av bara idén av att jag har ÄNTLIGEN hittat min räddning! Eller?
Kommer det som vanligt bli tvärstopp, frossande av mat, godis, kakor eftersom jag inser att detta var ännu en återvändsgränd. Inte kommer det här rädda mig, befängt att tro någon sådant. Inte kommer du att bli "frisk"? Seså, ta en kaka till...
Jag kommer nog överösa den här bloggen med MASSOR av text, inlägg, artiklar osv. Och jag börjar då bolla den här tanken i huvudet. "Ja men hur ska det se ut? Vad ska folk säga om jag bara skiver nya inlägg hela tiden? Vem orkar läsa? Kanske ska hålla mig till en, maxt två inlägg per dag? Eller per dygn? Vill ju inte verka helt galen..." Försent.
Och kanske slutligen, (för det här inlägget, blir säkert ett 20tal till innan dagen är till ända) vem skriver jag bloggen för? Dig eller Mig?
Jag skriver när jag vill skriva! Jag skriver när JAG VILL SKRIVA!!
Sockerbiten
Sockerbiten. Jag är biten av socker. Sockret biter sig fast i mig och jag hatar det, älskar det, behöver det.
Jag påbörjade den här bloggen förra sommaren när jag snubblade över begreppet matmissbrukare. Klart att jag är matmissbrukare, men varför? Antagligen för att jag är sockerberoende. Jag är biten av socker.
Att förlika sig med att jag är beroende av socker, att jag har en kronisk kamp framför mig är rätt tungt att svälja på en kafferast. (Utan kanelbulle...)
Men att mitt nedvärderande av mig själv, skammen av att inte kunna bara låta bli och alltid få stämpeln: "KARAKTÄRSLÖS" kanske ändå kan vara ett beroende gör utsikterna mer lovande än de någonsin varit.
Nu börjar jakten på verktygen, informationen, hjälpmedlen för att lyckas. Jag kommer inte lyckas nå mina drömmars mål på en gång, men jag vill bara inte bli besviken.
Bloggen kan kanske finnas som en form av dagbok där jag kommer skriva tankar, upptäckter, nederlag, vinster och allt däremellan. Kommentera gärna, fråga och kommunicera. Jag vet att jag inte är ensam, det är inte du heller.
