Tårtproblems...
Då var det dagen före fredagsmyset igen! Förbannat vad fort veckorna går! Men det är ju trevligt.
Ikväll kommer nog den första större utmaningen när det gäller det här med socker och umgänge. Jag och min sambo är bjudna på kalas och det ska då som vanligt fikas med tårta, bullar, kakor, saft, dricka och socker, socker, socker. Och kan även finnas en och annan godis...jisses vad jag ser fram emot det här.
Egentligen så vet jag inte hur jag ska genomföra det här på bästa sätt. Jag vet att jag måste nästan tacka nej till tårta. Men hur ska jag förklara mig. För självklart måste jag komma med en förklaring varför jag inte vill ha en tårtbit som kommer från den där underbara hemgjorda blod,svett och tårarbaserade supertårtan. Den tårtan som är slavad över i timmar med planerade inköp, böjda ryggar vid ugnsgallret i väntan på rätt gyllenbruna yta.
"De vad då förbannat vad du var storbjudd!? Ska du inte ha en tårbit? Inte ens en lite en? Ska du verkligen inte smaka? Jag har ju slavat för den här tårtan för att ni ska få något gott till kaffet!"
Ja där har nog alla varit som försöker "hålla igen" lite.
Men vad och hur säger man och förklarar så inte man ska riskera att bli åtalad för föragelseväckande beteende?
Jag lär ju inte säga: "Nej tack. Jag är sockerberoende och min biokemiska kroppsuppsättning klarar inte av att äta socker utan att jag tappar kontrollen och knarkar i mig socker de kommande dagarna om jag ätern endast en liten bit."
Jag känner mig inte alls redo att ställa mig upp i köket och bekänna mina problem för alla än. Jag måste alltså köra med en liten nödlögn kanske?
Att jag är mätt. (En enorm lögn, jag är aldrig mätt)
Att jag mår lite illa. (Vilket faktiska kan vara sant, jag är sockersjuk och har oerhörda cravings som gör mig illamående).
Jag försöker låta bli sötsaker. (Kanske den bästa nödlögnen eftersom jag redan är lite lönnfet.)
Jag hoppas det här blir ett sådant här sällanproblem i framtiden. Jag vill bli så bekväm att jag kan ärligt erkänna att jag inte vill ha socker. Det måste vara en skön känsla och kanske en liten "egenmilstolpe". Erkänna och med enkelhet berätta.
Ikväll kommer nog den första större utmaningen när det gäller det här med socker och umgänge. Jag och min sambo är bjudna på kalas och det ska då som vanligt fikas med tårta, bullar, kakor, saft, dricka och socker, socker, socker. Och kan även finnas en och annan godis...jisses vad jag ser fram emot det här.
Egentligen så vet jag inte hur jag ska genomföra det här på bästa sätt. Jag vet att jag måste nästan tacka nej till tårta. Men hur ska jag förklara mig. För självklart måste jag komma med en förklaring varför jag inte vill ha en tårtbit som kommer från den där underbara hemgjorda blod,svett och tårarbaserade supertårtan. Den tårtan som är slavad över i timmar med planerade inköp, böjda ryggar vid ugnsgallret i väntan på rätt gyllenbruna yta.
"De vad då förbannat vad du var storbjudd!? Ska du inte ha en tårbit? Inte ens en lite en? Ska du verkligen inte smaka? Jag har ju slavat för den här tårtan för att ni ska få något gott till kaffet!"
Ja där har nog alla varit som försöker "hålla igen" lite.
Men vad och hur säger man och förklarar så inte man ska riskera att bli åtalad för föragelseväckande beteende?
Jag lär ju inte säga: "Nej tack. Jag är sockerberoende och min biokemiska kroppsuppsättning klarar inte av att äta socker utan att jag tappar kontrollen och knarkar i mig socker de kommande dagarna om jag ätern endast en liten bit."
Jag känner mig inte alls redo att ställa mig upp i köket och bekänna mina problem för alla än. Jag måste alltså köra med en liten nödlögn kanske?
Att jag är mätt. (En enorm lögn, jag är aldrig mätt)
Att jag mår lite illa. (Vilket faktiska kan vara sant, jag är sockersjuk och har oerhörda cravings som gör mig illamående).
Jag försöker låta bli sötsaker. (Kanske den bästa nödlögnen eftersom jag redan är lite lönnfet.)
Jag hoppas det här blir ett sådant här sällanproblem i framtiden. Jag vill bli så bekväm att jag kan ärligt erkänna att jag inte vill ha socker. Det måste vara en skön känsla och kanske en liten "egenmilstolpe". Erkänna och med enkelhet berätta.
Kommentarer
Trackback
