Tårtproblems...

Då var det dagen före fredagsmyset igen! Förbannat vad fort veckorna går! Men det är ju trevligt.

Ikväll kommer nog den första större utmaningen när det gäller det här med socker och umgänge. Jag och min sambo är bjudna på kalas och det ska då som vanligt fikas med tårta, bullar, kakor, saft, dricka och socker, socker, socker. Och kan även finnas en och annan godis...jisses vad jag ser fram emot det här.

Egentligen så vet jag inte hur jag ska genomföra det här på bästa sätt. Jag vet att jag måste nästan tacka nej till tårta. Men hur ska jag förklara mig. För självklart måste jag komma med en förklaring varför jag inte vill ha en tårtbit som kommer från den där underbara hemgjorda blod,svett och tårarbaserade supertårtan. Den tårtan som är slavad över i timmar med planerade inköp, böjda ryggar vid ugnsgallret i väntan på rätt gyllenbruna yta.
  "De vad då förbannat vad du var storbjudd!? Ska du inte ha en tårbit? Inte ens en lite en? Ska du verkligen inte smaka? Jag har ju slavat för den här tårtan för att ni ska få något gott till kaffet!"

Ja där har nog alla varit som försöker "hålla igen" lite.

Men vad och hur säger man och förklarar så inte man ska riskera att bli åtalad för föragelseväckande beteende?

Jag lär ju inte säga: "Nej tack. Jag är sockerberoende och min biokemiska kroppsuppsättning klarar inte av att äta socker utan att jag tappar kontrollen och knarkar i mig socker de kommande dagarna om jag ätern endast en liten bit."

Jag känner mig inte alls redo att ställa mig upp i köket och bekänna mina problem för alla än. Jag måste alltså köra med en liten nödlögn kanske?
Att jag är mätt. (En enorm lögn, jag är aldrig mätt)
Att jag mår lite illa. (Vilket faktiska kan vara sant, jag är sockersjuk och har oerhörda cravings som gör mig illamående).
Jag försöker låta bli sötsaker. (Kanske den bästa nödlögnen eftersom jag redan är lite lönnfet.)

Jag hoppas det här blir ett sådant här sällanproblem i framtiden. Jag vill bli så bekväm att jag kan ärligt erkänna att jag inte vill ha socker. Det måste vara en skön känsla och kanske en liten "egenmilstolpe". Erkänna och med enkelhet berätta.

Kapitel början

Då har jag påbörjat att läsa Bitten Jonssons bok "Sockerbomben". Vetta fasen när jag lästen bok senast så det var lite mysigt att sätta sig ner i fotöljen, lägga upp fötterna och öppna den winegumsförsedda finfina boken.
  Läste på någon annas blogg där de hade rivit bort omslaget till boken för att den triggade igång sötsuget.

Jag tror faktiskt att jag fick lite mer saliv och kände nästan lukten av de färgglada, mjuka, färska, gudomligt doftande, fantastiska winegumsen. (Speciellt de svarta) Så ja, winegums är en trigger. Helt klart. Vet inte hur många gånger man har stått och bugat vackert framför karamellkungens fötter när man försökt sortera ut de svarta winegumsen från de självklart goda men ändå inte lika goda färgglada winegumssyskonen. Svart är i det här fallet helt rätt! Oj...gud va sugen jag blev på winegums...

Ja boken, jag hade inte behövt komma mer än någon sida så mottogs jag av värmen att jag är inte ensam. Jag fick snabbt en förståeelse för vad jag har kämpat emot hela mitt liv. Jag fick på bara några sidor en förklaring som gör att jag känner mig helt hemma. Skulle nästan kunna lägga ner boken redan nu och leva vidare på den informationen som fanns på de första sidorna för att kunna kämpa mig fram resten av livet.
   Jag tror även att min familj och då mamma och pappa skulle få läsa den här boken och där få en förståelse för varför jag varit som jag faktiskt var hela min uppväxt. Se att jag hade biokemiska problem som slog undan benen på mig hela tiden. Mamma och pappa tvångmatade mig inte med socker, absolut inte. Det fixade jag ju helt på egen hand. Men just maten vi åt var mycket bröd, pasta, potatis osv. Och som svensk har man ju den förbannade traditionen att man ska ju fika varje förbannade dag. Och gärna två gånger...suck.

Nej om den här boken fortsätter att ge mig så konkreta svar och förklarande ord som dessa första sidor gett så kommer det här nog vara en räddande tidsfördrivare.

Jag läser vidare, och rapporterar vidare for sure!


Boktipset

Spännande, spännande!!

Nu har de kommit!
Jag har skaffat mig ett lånekort på det lokala biblioteket och stått på en form av vänstelista över två böcker som jag verkligen vill läsa. Och nu har de båda kommit!
  Ska skyndsamt åka dit efter jobbet och hämta ut dem och se om jag klarar läsa böcker. :)

Böckerna tror jag är av stor vikt för mig, just för att få landa lite i min situation, se lite olika verktyg och får en bättre förståelse vad som har skett, vad som sker och vad som ska ske med mig.

Sockerbomben med Bitten Jonsson. Någon sa att man bör passa sig för omslaget, det är winegums...

Vitt begär med Gunilla Sahlin. Fantastisk blogg som jag har läst igenom från första till sista inlägget. Hon är riktigt bra!

Vill inte lägga all förhoppning till dessa börkcer. Jag måste läsa, förstå och hitta en bra väg, eller stig kanse passar bättre, att gå efter. Individualliteten är nog så viktig. Det som funkar för mig funkar kanske inte alls för dig. Medans små specifika saker fungerar vi precis lika. Där ska vi hjälpas åt och bli starka tillsammans. Den styrka hjälper nog oss att gå igenom de ensamma prövningarna med segerviss tanke!


Bantar jag?

Självklart är även jag en sådan här som har kämpat och försökt, testat, provat allt för att gå ner i vikt sedan jag var ca 12 år. Bilderna från den tiden talar sitt tydliga språk. 
  Med min numer bättre kunskap kring detta och hur saker och ting hör ihop så upptäcker jag att jag har varit sockerberoende och kämpat med mina kolhydrater sedan låååång tid tillbaka. Jag minns episoder då jag smygåt godis, kakor, kex, saft, bakelser osv redan vid yngre ålder. 

Så jag har då försökt banta, gå ner i vikt, deffa och alla möjliga benämningar på det här, typ jämt. Jag tror faktiskt att jag har varje dag sedan jag blev uppmärksam på hur man ser ut och så kännt att jag velat gå ner i vikt. Det har tyvärr varit en mycket central del i mitt liv, även om inte andra märkt det så har jag burit på det inom mig. 

Jag kan nog skriva om det här i dagar men tror att jag tar det lite som det kommer i stället. 

Men! Dit jag ville komma var att den här bloggen och hur mitt liv ser ut nu så är inte viktnedgången det centrala. Idag när jag verkligen kännt att jag har det här behovet och beter mig som en sockerknarkare, sockermissbrukare, sockerberoende människa så ändras mitt tankesätt och jag inser att om jag kan bemästra mitt sockerberoende. Då följer vikten och självkänslan och jag är övertygad om att jag kommer gå ner i vikt.

Så en viktnedgång är idag inte mitt prio ett. Det är en bonus. Jag vill må bra, jag vill bli frisk och jag vill lyckas.
Att slippa smyga omkring som en knarkare efter socker, ljuga för vänner och familj, frossa i min ensamhet med sockret som enda bundsförvant, få ångesten och skammen kastad i ansiktet och självkänslan trampad på, att slippa det skulle vara en lättnad ingen kan förstå. Det går inte ens beskriva hur det skulle vara.

Målet är så underbart, men att missa målet bara lite grann innebär så mycket negativt att tanken får mig att tänka i banorna att jag inte kommer klara det. Uppgiften är för stor. Är den för stor?


Måndagspepp, fokus och laddad!

Måndag! Äntligen, eller hur? :)

För mig har måndagar inneburit en fruktasvärd pepp och ett fokus som inte är av denna jord! Jag se ofta måndagen som en räddning, helgen är över, frossandet och överätandet är till ända och jag får äntligen ta tag i det här.
  Jag hurtar mig upp ur sängen med lätta steg, så tidigt att brevbäraren rodnar. Fortsätter på helgens mantra: "På måndag då ska jag verkligen ta tag i det här. Jag ska den här gången lyckas, segra och börja mitt nya liv!"
  Allt är så lätt på måndagsmorgonen, man är glad, peppad, fokuserad och laddad till tusen. Nu kör vi!

Den här finfina peppen brukar hålla i sig några dagar, gärna till fredag eller så. Där är peppen, fokusen och laddningen helt slut och dimman tätnar och de väl bekanta tankarna: "Ja men du har ju varit så duktig, unna dig en godis..." Och så är man tillbaka. Varför ändra ett väl beprövat koncept?

Men hur går det nu då för mig tycker jag? Jo, faktiskt om jag ska vara lite sparsamt optimistisk så har helgen gått bra. Bättre än väntat och jag har lyckats låta bli kakorna, blockchokladen, ölen, majschipsen sedan förra veckan, pastan, åka till Coop och köpa bröd, äta mig kräkmätt på delicatobollar och chokladöverdragna nötter från den "nyttiga nöthyllan". Ja men så jag är nöjd ändå.  

En del av, och jag antar det är en stor del av min lilla miniseger över helgens monster är nog LCHF. Vid det här laget orkar jag inte förklara vad nu LCHF är och innebär för det vet nog varje normalintresserade svensk. Jag VET dock att LCHF är helt rätt för just mig. Jag mår fantastiskt bra av att äta kolhydratfattig mat och suget efter socker och den vanliga knarket dämpas och jag får samtidigt som jag mår bra, en liten mental knuff av "BRA JOBBAT!" just för att jag känner mig bra.
  I LCHF maten finns inte mina triggers, och lyckas jag bara hålla mig på LCHF-linjen så går det rätt bra. Men tyvärr brukar den här LCHF-linjen bli tunnare och tunnare att gå på, och lika självklart som att solen går upp så snubblar jag av linjen och jag får börja om. Självklart efter en kolosalt fantastisk underbart frossningsperiod av kräkmätt status. Min kropp och mitt sinne återtar allt jag har avstått från och måste liksom "fylla" på mina kolhydratsdepåer. Min kropp hamstrat kolhydrater och MÅSTE bara ha.

Men, att måla fan på väggen är jag ju riktigt bra på, det erkänner jag direkt. Men nu har det gått bra i helgen och jag hoppas det fortsätter så.




Mörkret äger mig

En form av välbehag och liksom klappamigjsälvpåaxel känsla har infunnigt sig och jag känner mig peppad, duktig och rätt nöjd. Det som lägger smolk i den här finfina bägaren är att jag med facit i hand och statistiken till beroendets fördel alltid fuckar upp det här med att dra ner skyglapparna och bege mig in i en tillvaro av överätning och ett frossande av kolosala mått.
  Även om jag mår så himla bra, känner mig bra, är bra, så håller det ju aldrig. Det går bra ett tag och då är det ju av ren och skär vilja men det falerar alltid och jag kan utan att ens göra det speicellt svårt för beroendet att få överhanden ge det utlopp, känna ruset genom kroppen och sedan ge mig en käftsmäll av ångest.

Med förvånande lätthet svarar jag till min oförstörda del av kroppen: "jo, ja, förlåt. Jag kör igen på måndag, då ska jag ta tag i det här. Men nu är det ju redan åt skogen så då kan jag ju fortsätta äta, eller hur?"

Min mörka sida klappar förnöjt med händerna åt mitt övertygande intalande att det inte gick som jag hade tänkt och än mer förnöjt att jag alltid kommer tillbaka. Den mörka sidan behöver då heller aldrig känna oro eller risk att jag inte ska falla ner i det mörka hålet igen, därför släpper den iväg mig på mina små utflykter av avhållsamhet och abstinent. Jag kommer ju alltid tillbaka, och visst gör jag det. Har jag lyckats varit bra och duktig i en ovanligt lång period och jag tabbar mig genom att tänka: "Jo men nu är jag nog frisk!" Mörkret viftar en lätt vindpust förbi mina närborrar med doften av mitt knark och jag släpper allt och äter mig igen gråtandes till sömns. "Seså, inte ska du vara ledsen, det är ju här du hör hemma. Det är ju här du vill vara, inte sant?"

Jo, du har så rätt, förlåt att jag var borta så länge. Förlåt


Fredagsmys...

Jepp jepp! Då var det fredag. "Äntligen" kanske måga av oss tänker och gnuggar händerna inför den korta lite intensiva men ack så behövliga ledigheten. Men hur ser jag fram emot den här ledigheten?

Fredag är oftast den dagen då jag ser och känner en form av räddning. Jag har oftast sedan i måndags ätit helt obefläckat och "PERFEKT". Jag har aktat mig för socker, avböjt inbjudningar av mörkrets härskare, väjt undan allt som jag vet inte är bra för mig likt Stenmark dansade runt slalompinnarna. Jag är så bra! Motionen har jag tagit tag i ordentligt denna veckan och kan stoltsera med 4,5 tillryggalagda raskt promenerande mil (hittills). Jo jag är så himla bra! Jag klarar det här! Jag har bestämt mig! Sträcker på ryggen och tar djupa friska andetag och formligen ser hur frisk, sund, stark, snygg (snygg?) jag är.

Eller?

Det är ju nu då på fredag (vilket då är varje fredag, 52 gånger per år) som jag faktiskt har gjort mig förtjänt av lite fredagsmys. Eller hur? Jamen jag har ju formligen svält mig sedan i måndags, ätit mat som inte borde klassas som mat med sitt enformiga innehåll, druckit litervis med vatten, motionerat mer på denna vecka än en normalsvenson gör på ett år. Klart jag har varit duktig och förtjänar fredagsmys och kan väl unna mig en liten liten oskyldig söt helt harmlös sötsak? (läs: godis, choklad, kakor, bröd, pasta, öl ja ni fattar vaf jag menar)

Jamen det är ju bara EN, inte flera. Visst kan jag väl bara ta en och sen är det bra? Hur dålig karaktär har du egentligen som inte bara kan ta en? Du behöver ju inte äta upp hela påsen. Du ska väl ändå inte äta fler? Men snälla människa, sluta äta! De dig nu för fan!! Men vad i helvete! Du är ju helt VÄRDELÖS!!!!

Jo, jag vet...fredagsmys.

FAA, ett måste?

Jo jag letar vidare. Varför inte gräva hålet liiite djupare...?

FAA, Food Addicts Anonymus. Anonyma matmissbrukare Sverige. Klokt, vekar väldigt klokt.

Men kanske går jag fram lite väl fort här? Att titta igenom de 12 stegen, de 12 traditionerna, de 12 löftena, behöver jag verkligen gå in för det här såpass hårt? Kan jag inte klara det här på egen hand genom information, redskap och lite inställning?

Jadu, säg det.

Rent spontant känns det direkt inte alls något som jag vill hålla på med. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om att de 12 stegen som är en form av grund när det gäller att tillfriskna från ett beroende. Varför ska Gud vara central och inblandad? Kan man inte bli frisk om man inte blir kristen? Måste man skaffa sig en tro på en högre makt för att lyckas besegra ett beroende och missbruk? Om jag inte ber om Gud´s förlåtelse, går det åt skogen då?

Kan jag bara inte äta mindre socker...?

Eller så drar jag lite för höga växlar på det här just nu när jag hittat något som kan ge mig räddning? Jo, kanske det, kanske inte. Ja, är det inte spännande så säg?


Massor, massor, skriva, skriva!!

Shit pommes! (äh, som att svära i kyrkan banne mig!)

Jag gör som vanligt, hittar något som verkar som en avtagsväg från förfallet, en lösning på min förbannade kamp. Jag förkovrar mig, läser, letar och fyndar MASSOR med information, bloggar, artiklar, studier, bilder.

Jag blir helt uppslukad av bara idén av att jag har ÄNTLIGEN hittat min räddning! Eller? 

Kommer det som vanligt bli tvärstopp, frossande av mat, godis, kakor eftersom jag inser att detta var ännu en återvändsgränd. Inte kommer det här rädda mig, befängt att tro någon sådant. Inte kommer du att bli "frisk"? Seså, ta en kaka till... 

Jag kommer nog överösa den här bloggen med MASSOR av text, inlägg, artiklar osv. Och jag börjar då bolla den här tanken i huvudet. "Ja men hur ska det se ut? Vad ska folk säga om jag bara skiver nya inlägg hela tiden? Vem orkar läsa? Kanske ska hålla mig till en, maxt två inlägg per dag? Eller per dygn? Vill ju inte verka helt galen..." Försent. 

Och kanske slutligen, (för det här inlägget, blir säkert ett 20tal till innan dagen är till ända) vem skriver jag bloggen för? Dig eller Mig? 

Jag skriver när jag vill skriva! Jag skriver när JAG VILL SKRIVA!!  

Sockerbiten

Sockerbiten. Jag är biten av socker. Sockret biter sig fast i mig och jag hatar det, älskar det, behöver det.
Jag påbörjade den här bloggen förra sommaren när jag snubblade över begreppet matmissbrukare. Klart att jag är matmissbrukare, men varför? Antagligen för att jag är sockerberoende. Jag är biten av socker.

Efter att ha börjat på allvar förstå att jag har problem, stora problem att hantera godis, kakor, bröd, socker och kolhydrater i allmänhet (alltså socker) så försöker jag nu få någon form av rätsida på all information och intryck. Jag håller formligen på att bli galen av allt jag läst, provat och undersökt genom alla år. Men nu känns det som jag är på rätt väg. (Försiktigt positiv är nog min melodi)

Att förlika sig med att jag är beroende av socker, att jag har en kronisk kamp framför mig är rätt tungt att svälja på en kafferast. (Utan kanelbulle...)
Men att mitt nedvärderande av mig själv, skammen av att inte kunna bara låta bli och alltid få stämpeln: "KARAKTÄRSLÖS" kanske ändå kan vara ett beroende gör utsikterna mer lovande än de någonsin varit.
Nu börjar jakten på verktygen, informationen, hjälpmedlen för att lyckas. Jag kommer inte lyckas nå mina drömmars mål på en gång, men jag vill bara inte bli besviken.

Bloggen kan kanske finnas som en form av dagbok där jag kommer skriva tankar, upptäckter, nederlag, vinster och allt däremellan. Kommentera gärna, fråga och kommunicera. Jag vet att jag inte är ensam, det är inte du heller.

Dagarna går...

Det verkar som dagarna fortsätter att försvinna in i det förflutna. Som vanligt då.

Eftersom jag nu har gjort den här så kallade egendiagnosen att jag är matmissbrukare och hetsätare, överätare och allt där emellan så känns det lite kostigt. Det känns lite annorlunda. Nästan lite skönt att jag liksom känner igen mig lite i varje sak jag läser om matmissbruk, andras bloggar, inlägg i tidskrifter osv.
   Jag har förut gjort dessa egendiagnoser och saktiskt sökt hjälp på psyket några gånger, och det har vid varje gång känts skönt att jag "hittat hem" och att jag snart kommer bli "frisk". Men varje gång har jag hamnat på sidospår hos psykologen och problemet med maten och ätandet läggs åt sidan. Fått svaret att om jag får ordning på det VERKLIGA problemet så kommer ätandet lösa sig...
  Men nu med matmissbruket så vill jag inte liksom ta ut något i förskott. Det känns bra och jag vill att det ska fortsätta kännas bra. Och jag vill känna att det ändå finns ett ljus i tunneln, och inte att det är tåget som kommer...

Har i veckan vid flera tillfällen lyckats avstyra inköp av godis vid tillfällen då jag normalt utan att fundera köpt detta godis och kastat i mig det. Och det känns ändå skönt att jag bara har gått förbi och itna köpt något. Även små glädjeämnen.


25:e, lön eller mödan?

Jo lönen kommer in idag. Är det bara bra eller är det dåligt?

Bra att man kan börja betala av lite räkningar, men dåligt att det återigen finns pengar att äta upp...

Förklarade för sambon i lördags hur det ligger till mer maten och hur det känns och hur jag smyger, hetsäter, ljuger och våldför mig på min kropp och mitt huvud. Kan väl inte säga att det var en sten som lyftes från mitt hjärta men väl ett gruskorn.
 
Jag har hanterat maten och mitt ätande på det här destruktiva sättet väldigt länge. Minns mitt agerande redan som 9-10:åring. Jag vet att något är galet och alla gånger jag varit i kotakt med psyket och vården så har det gjorts försök att hitta den utlösande faktorn. Men det har inte lyckats.

Men om jag nu är en "klassisk matmissbrukare" så äter jag som en känslomänniska. Att jag äter när jag är ledsen, glad, upprymd, nedstämd, ja typ hela tiden men med känslorna som styr. Men kan det finnas några känslor som är gemensamma och alltid finns där när jag frossar eller är det helt enkelt KÄNSLOR, obestämda sådana som är den gemensamma nämnaren?

Och så inser jag att med en väntande semesterperiod på dryga 4 veckor så blir det inget styrketränande på mer än 1,5 månader. Hur ska jag kunna hålla vikten i schack när jag inte kan träna och förbränna det jag överäter? Kommer ju bli fet som fan på dessa 6-7 veckorna. Nice...och not.



Morgontankar 21/7

Gårdagskvällen blev som väntat en kamp.

Kampen bestod i vad man faktiskt kan äta fastän man inte riktigt behöver eller för den delen är sugen på just det.
  Självklart blev Mars-glassarna snabbt uppätna utan större eftertanke och demonen fick förnöjt se mig fortsätta i samma fina stil.
  Finncrisps med bara smör går hur bra som helst att äta, tror det blev runt 10st i rätt bra tempo. Skärgårdssill går faktiskt oxå äta direkt ut burken. Varken med potatis eller nubbe...

Räddningen är när man går isäng. Då kan man ju inte äta mer. Man borde fasen gå och lägga sig direkt efter middagen, typ 18.30. Då är det ju lungt sen :)

Har ingen lunch idag på jobbet utan tänkte helt enkelt återta det förlorade svullandet igår och bara ta en proteinshake till lunch. Smart va?

 En timmes rask morgonpromenad till jobbet och regnar det inte i eftermiddag så blir det samma sak då. Middag ska bli förbannat gott med älg-ytterlår med färska champinjoner, grädde och lök. Kanske tar mitt furnuft till fånga och tar upp en av flera påsar med broccoli.



Välkommen herr Mars-glass!

Var ju bara en fråga om tid.

Har precis ätit 1 st Mars-glass. Hade egentligen inget sug eller cravings efter dem. Jag säger DEM för jag kommer äta upp de resterande tre strax. Jag fick en tanke och sedan i ett kostigt töcken gick jag till frysen.
-Welcome to my mouth Mr Mars!!

Hata...

Mätt eller kräkmätt?

Hur kommer det sig att man känner sig hungrig jämt? Och varför kastar man i sig maten? Kan väl likna det vid att hetsäta. Fort ska det gå.
   Varje gång man lagar man så vill man laga lite extra, bara för att känna att risken inte ska finnas att det inte räcker. Det blir självklart alldeles för mycket mat och man äter tills det är slut. Och finns det kvar i stekpannan eller kastrullerna så äter man givetvis upp det oxå. Bara för att inte behöva kasta bort något. Känslan och tanken på att jag inte kommer bli mätt gör att jag överäter, jämt. Jag kan faktiskt inte minnas när jag lämnade mat på talriken...då ska det ha varit dåligt. Inte för att jag varit mätt. Har liksom en typ av rädsla att jag inte ska bli mätt.

Stackars kollegorna. De hade fixat glass till jobbet igår. Och vilken glass då? Ja men Mars-glass givetvis!
Jag tackade vänligt nej och hamnade i den allt för vanliga sitsen när man tacka nej till godis, glass, kakor, tårta osv:
-Men varför då!? Är du storbjudd? Duger inte glass åt dig? Ska du vara märkvädig och inte äta glass nu då?
-Nej tack, jag är matmissbrukare och om jag äter den där glassen så kommer kvällen sluta i ett frosseri som tidigare inte har skådats sedan Rom´s glansdagar...
-Mäh, seriöst!? Har du ingen karaktär?
-Nej...

Varför ska man inte kunna tacka nej och sen är det bra? Nej man måste förklara, disskutera och övertyga. Det räcker inte att säga: Nej tack.

Jag fungerar precis som en alkolist: Att ta bara lite fungerar inte. Då tappar jag kontrollen helt och hetsäter till det välbekanta stadiet, kräkmätt.

Du bjuder ju inte en nykter alkolist på en snaps till maten eller en grogg och säger:
-Men du kan väl bara ta en, eller smaka lite?


En dag i taget?

Läste på någon hemsida, om det nu var Food Addicts Anonymus eller någon annan sådan sida att: "Ta en dag i taget"

Jo, gjorde det igår. Konstigt är att man 52 gånger per år får en lite rolig inställning på måndagar att: "Ja nu jävlar ska jag ta tag i det här!" Man går in med 100% och äter snudd på inget alls och motionerar mer än man gjort på veckor. Visst får man en känsla av att man varit rejält duktig men hur hållbart är det? Hur länge ska peppen och motivationen eller motståndskraften räcka? Ingen aning, men man får väl ta en dag i taget...

Visst måste jag erkänna att jag ändå känner mig rätt stolt att jag igår höll min LCHF-plan och intog nästintill inga kolhydrater. Och att det låg 4st Mars-glassar i frysen igår kväll och att det ligger 4st Mars-glassar i frysen idag oxå. Tummen upp för mig! :)

Var på gymmet i går morse och körde benträning och lite mage. Inte alls isnpirerad men tvingade mig till att åka dit. Sen blev det cykel till jobbet, cykel hem från jobbet. Så motion blev det tycker jag så det räckte.
  Middagen blev kött, kött och så lite kött. Riktigt nice när man bara tagit en proteinshake till lunch. Och så har jag bra lunch idag på jobbet. Och idag har jag gått till jobbet, 1 timmas rask promenad.

Blir en bra dag idag!

Helgens reflektioner

Japp då var det måndag och hur har helgen gått?

Jovars, fram till igår kväll så gick det väl ok. Kunde lägga band på mig faktiskt hela lördagen med bara lite godis. Var inte ensam så det gick som inte äta fritt.

Igår åkte sambon iväg och jag planerade hur kvällen skulle gå till. Åkte till ICA vid 4-5 tiden och köpte mat för veckan. Jag tänkte att jag skulle ta tag i det här nu och måndag så var det dags med en utrensning av kolhydraterna och köra LCHF, HÅRT! Köpte bacon, grädde, ägg, osv. Och så lite Ballerina Kladdkaka, Frödinge Kladdkaka, en förpackning Mars glassbitar och avslutningsvis en ask med Tiffiefie...gick ju bra med LCHF eller hur...

Och då insåg jag att det var ändå redan kört så jag svängde förbi på Frasses och köpte två hamburgare, ser bättre ut för då kan de anta att jag köper mat till flera. Men inte.

Slängde in sakerna i frysen och kylen och satte mig djupt i soffan med en 90grams cheesburgare. Den var rätt god faktskt...och följde upp med en 150grams baconburgare. Nu var man ju mätt så efterätten som jag hade köpt fick vänta. Men inte så länge. Satte i mig kladdkakan och tog en kort paus. Hämtade ett glas mjölk och Bellerina kexen och började doppa och kasta i mig dem i bra tempo. Mjölken räckte inte riktigt till hela förpackningen så jag fick lämna 3 st. Gick ner i källaren och hämtade 2 st Mars-glassar och ät dem direkt. Klockan var kring 20.00 nu och jag var faktiskt rätt mätt. Men Toffiefie finns det ju alltid plats för. De är ju sjukt goda! Däremot hade de som smält lite och satt fast i de små hålen...sjukt irriterande och jag tappade en på govlet bakom soffan, följt av diverse svordommar. Men jag åt upp dem och sen var det stopp.
  Ut med hunden i 20minuter på cykel och återvände till soffan. Satte i mig de tre återstående kakorna och sen var det sängdags.

Visst verkar det här sunt?

 

Frossarågren?

Well, well. Dagen efter. Gårdagskvällen blev egentligen inte alls olikt andra kvällar när jag är själv hemma. Demonen eller odågan skapar en helt irrelevant tanke i huvudet, jag ställer all furnuft åt sidan och går på någon sorts självman drift. Tanken som helt oprovcerat dök upp var: "Finns det saker här hemma som kan resultera i en kladdkaka?" Jamen what the fuck!!?
  Smidig som en iller hade jag vispat ihop en grym kladdkaka och låg otåligt i soffan och väntade att den skulle gräddas klar. Självklart har jag diskat undan alla spår, bunkar, elvisp och decilitermått för att sambon inte ska kunna se eller räkna ut vad jag har pysslat med. Lång jävla 30 minuter! Piip! ÄNTLIGEN!! Ut med den på altanen så den får svalna. Jag går på något form av lyckorus att jag snart ska få vräka i mig en kladdkaka. En hel kladdkaka bara till mig! Wohoo! Och var den god eller gudomlig? Nja, det är ju kladdkaka så det är ju inte direkt dåligt.

Ja jag vräkte i mig men halva fick bli frysmat och jag gick återigen kräkmätt till sängs.

Jo jag skulle ju träna i morse det var ju därför jag kunde äta upp en godispåse, visst? Men inga dåliga ursäkter man kommer med så det blev ju inget. Men en timmes morgonpromenad till jobbet blev det och det kändes förbannat skönt. Man får frisk luft och får liksom grubbla igång hjärnan lite. Alltid bra.

Så ska man ta en dag i taget och inte se på det som varit så har den här dagen börjat lysande! Och fredag dessutom!

Soff-funderationer...

En konstig känsla av hopp har på något vis tänts och jag tycker dagen har (eller hade) gått riktigt bra. Gjorde en snabb check och insåg att. Nä, jag har ju ingen middag! Ja men då måste jag ju på ICA och köpa middag. Kanske köpa lite godis oxå...jag ska ju träna i morgon och då förbränner jag ju det. Eller åtminstånde behöver jag energin. Är ju inge kul att träna och vara orkeslös...
Väl på ICA började det med bröd och kakor. Men jag var ju inte suge på kakor så jag gick vidare. Men precis innan kassorna så blev det en godispåse med Werthers eller hur fan de nu stavar. Förbannat...
Middag bestod av två kroppkakor stekta i margarin, och ett paket bacon. Bra combo? Nja, det gick ner lätt eftersom kroppkakebitarna simmade i flott. Och sen gick jag lös på godispåsen innan jag hade ätit middag färdigt.
Har nu sett ett avsnitt på kanal5 play om matmissbrukare. Jisses säger jag bara! Inte för att låta som jag förnekar något men jag har nog en lite mildare sort än dem. Tur för mig kanske. Men bara för att äta så gick jag förbi skafferiet och tog tre Ricecrisp med lite bregott. Inte för att jag gillar dem, men jag behövde äta på något. Eller behövde jag det...?

Början? Eller slutet?

Då kommer det ofrånkomliga första inlägget i en blogg. Ja förutom det automatiska hälsningsinlägget. Men detta inlägg är mitt eget om vi säger så.

Så vad är det här tänkt ska bli då? En massa svammel och säker en hiskelig massa inlägg eftersom jag tänker massor, skriver massor och filosoferar lite mer. Men grundtanken med bloggen är att försöka få ordning på mitt huvud, mina tankar och mitt förhållande till mat och träning. Det är inte bra...
  Jag snubblade lite över en artikel om matmissbruk. Och det träffade rätt ordentligt. Jag är ju matmissbrukare! Jag missbrukar mat och överäter så inni helvete! Utåt sett är jag säker en hälsosam människa som äter rätt, tränat och motionerar och har bra koll på mat, kost, träning och dieter. Och det har jag, jag har stenkoll på allt vad LCHF, GI, kilocalorier, fett, kolhydrater, förbränning, blodsocker, ja jag kan hålla påhur länge som helst.
  Jag har nu nått 30 år och just mat, kost, träning, motion och annat som relaterar till det har genomsyrat hela mitt liv och tillvaro i mer än 15 år. Jag har provat alla dieter som finns, läst mer artiklar och forum än de flesta och i dagsläget så vet jag mer än jag borde. Jag vet PRECIS hur jag ska göra, men det är tammefan OMÖJLIGT!! Jag klarar det inte. Och varför inte? Ja detär det som är så förbannat irriterande och som gör mig nästintill galen.
De gånger jag sökt hjälp via vården eller psyket så har allt handlat som annat. Och jag har inte kommit någon vart. Och får jag inte hjälp så finns ingen hjälp att få, då måste jag hjälpa mig själv.

Så är detta början? Eller slutet?

I dagsläget tränar jag 3 dagar i veckan rätt tungt och motionerar regelbundet med långpromenader och något löppass här och där. Jag kan hålla min vikt relativt stabilt men har sakta men säkert ökat i vikt jämt. Jag försöker äta LCHF vilket funkar bra när jag kan hålla det i några dagar eller längre. Men demonen återkommer alltid och vinner alltid, alltid. Kommer tanken in är det kört. Då handlar det inte om, utan när jag ska äta mig kräkmätt. Frossandes på allt med kopiösa mängder socker och kolhydrater. Godis, choklad, kakor, bröd, snacks, dricka och allt i det segmentet.

Nepp ska inte dra ut på det här första inlägget mer än nödvändigt. Jag kommer tillbaka. (säkert ofta...)

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0