JAG FLYTTAR!!

Hej ni få men trogna besökare.

Jag har sedan starten kännt att jag inte alls är bekväm med hur den här bloggen skrivs.
Den är bra, förbannat bra för mig att ha något att få utlopp för tankar och funderationer. Men själva skrivandet störs av att jag inte kan göra som jag vill.

Därför finns jag från och med nu på följande adress: http://sockerbiten-lse.blogspot.se/

Denna blogg kommer finnas kvar för både mig och andra att kunna se och läsa.

Mvh Second

kycklingpommes

Nu du vettu!!

Nu var det förbannat nära, eller det kanske fortfarande är förbannat nära? Hur känns det egentligen just nu?

I mitt jobb blir det ofrånkomligt att jag ”måste” käka lunch ute med både kollegor och kunder. Idag blev det en kollegelunch kan vi kalla det och jag har önnu hållit min profil rätt låg när det gäller vad jag försöker få ordning på. Vill liksom inte att det här nu med sockerberoende ska bli ännu en diet i raderna av alla andra fruktlösa försök. Så när ja blir frågad om jag ska med på lunch, då tackar jag ja.
   Men problemet börjar direkt jag tackar ja och jag försöker fundera ut vad jag ska kunna äta för att inte göra en klassisk ”slipup”. Idag var det enkelt. Dagens lunch bestod av ugnsstekta kycklinglår med ris och currysås. Modellen är lite bufféaktig och jag fick då plocka min egen tallrik. Även det blev enkelt och jag valde bort ris och saknar det inte. Men tog ur currysåsen.

Nu ca 30 minuter efter den här lunchen som jag tyckte gick bara fint börjar det gnoola och krypa lite i kroppen på mig. Nu när jag tänker på det så drack jag en Cola Zero! Och undra på hur himla mycket socker det fanns i currysåsen? Garanterat en pulversås från Blå Band. Är väl två paket med sockerbitar i den…

SHIT POMMES!! What have I done!!??

Har jag fuckat upp det här nu till den grad att jag ska måsta fajtas med dessa förbannade tankarna hela helgen? För nu börjar det komma lite… Jag vill ha något sött. Jag vill äta godis…

Och den där jävla godishinken med kreditgodis i…ja fiii fan!!

Verktyg mot det här sugen, dessa gudalika krafterna som drar i mig? Kanske det för första gången går bra att säga : Nej. ?

Föga troligt.

Vad ska jag då hitta på? Jo jag skriver lite här på bloggen så kanske jag får något annat att tänka på och lugna mina cravings.

Will see.

 


Är jag beroende?

Beroende? Är jag beroende? Är jag beroende av socker? Är jag en missbrukare? Missbrukar jag socker?

Dessa frågor är tunga, förbannat tunga frågor som dyker upp när jag bläddrar mig igenom vissa artiklar, bloggar, inlägg osv. Men att läsa och tänka efter själv hur just jag hanterar socker, och hur jag har hanterat socker så knyter sig magen lite. Jag blir liksom lite nervös i magen känns det som när jag måste tänka efter, ärligt.

Att göra en kort och snabb diagnostisering av ett beroende. Oavsett vad beroendet har för utlopp för just den människan. Att vara beroende är om man faktiskt tänker efter bara ett samlingsord för att man har något man inte kan sluta med. Tag bara och skriv in ”BEROENDE” på Google eller Wikipedia. Du behöver inte läsa så himla långt så förstår du att den klassiska parallellen när man nämner beroende är att de ska vara alkohol eller droger. Alltså rätt tunga saker. Tänk på att alkohol är socker…och tänk på att socker är en drog. Så att vara sockerberoende låter kanske som en sådan där ny ”innediet” som alla helt plötsligt ska hålla på med. Ordet kommer garanterat att missbrukas i samhället och i diskussioner och tappa sin vikiga och verkliga betydelse.

Vissa av oss är beroende av socker. Vi är sockerberoende, vi kan inte sluta. Vi vill sluta, men vi kan inte. Vi beter oss på samma vis med vårt beroende med socker som en alkolist hanterar sitt beroende med alkohol (bara som inflik: alkohol som nu då faktiskt är socker).

Beroende: En som ljuger, gömmer och smyger med sin ”drog” är beroende.

Jag har ljugit otaliga gånger för att kunna äta min choklad, mitt bröd, min dricka, mitt godis, min glass, mina kakor, mina bullar, mina förbannat goda Toffifee…ni vet de där små söta runda mjuka goda godisarna med en hasselnöt i? Tror jag skulle kunna ha enbart Toffifee som en egen drog. :) Jag har ljugit MASSOR för att få mitt socker.

Jag har gömt mitt socker och min drog från familj, vänner, arbetskollegor, okända och rättmätiga ägare till sockret för att få ha det för mig själv.

Jag har smugit med mitt socker och min drog för att jag ska få äta och ha den för mig själv.

Så om jag har gjort allt detta, är jag då beroende av socker? Jo, antagligen. Och hur känns det då? Mja…sisådär kanske man ska kunna beskriva det som. Samtidigt som jag vill till mitt löjliga försvar säga: Ja men jag är ju beroende av socker! Det är ju inte alls i närheten lika farligt som alkohol eller typ heroin! Det är ju ett RIKTIGT beroende. Jag äter ju bara socker….

Fråga är vad som egentligen är ett RIKTIGT beroende? Vem bestämmer vad som är ett riktigt beroende? Jag? Du? Läkaren? Staten? Världen? Vem!!?

Kan jag vara beroende av socker?

Kan du?


Slarvande viktigt

Och god morgon!

 Har gått igenom lite tidigare inlägg och även om jag är en ordkastare och vräker ut mig text i onormalt överflöd så upptäcker jag också att jag inte riiiktigt ser vad jag håller på med. Jag skriver ju hur mycket fel som helst!

   Anser mig väl inte direkt vara så pass dålig på att skriva som det faktiskt ser ut som, men kan inte gömma mig när man ser hur jag slarvar på bloggen.

 Det som ställer till det lite, och nu ska jag se om jag kan skylla ifrån mig :), är att när jag skriver inlägg på bloggens hemsida, då blir det ju inget sådant här snyggt rött streck under alla små fina stavfel. Hur ska jag då kunna se att jag skriver fel? Ja nu ska jag ju inte skriva fel, men i den överljudshastighet som jag skriver ner en eller två sidor text så halkar det ju in en och annan feltryckning på mitt oerhört o-ergonomiska tangentbord, svart är det också faktiskt…

 Så räddning och kanske en minskning av felskrivningar så ska jag försöka mig på att korrekturläsa och inte slarva så himla mycket. Jag vet att det kanske inte gör allt för mycket för de få av er finfina människor som är inne här och läser, men för mig så blir det en stor grej att jag inte kan hålla ordning på fingrarna när jag skriver.

 Så! Då var det ur världen! :)

 Dagen har börjat kanon och jag har en lite oförklarig positiv känsla i kroppen. Med tanke på att jag direkt när jag kom på jobbet i morse och höll min rykande nymalda stora kaffekopp vant i högerhanden stod öga mot öga med vår enormt stora godisbrunn….kexchokladen som låg överst liksom blinkade mot mig och minnet av hur det smakar i munnen var blixtsnabbt och upptog all hjärnkapacitet. Till min förvåning  letade sig ett mycket fånigt men förnöjt leende sig fram på mina colgatetorra läppar och jag lyfte blicken från godiset och vände på klacken. Leendet finns kvar fortfarande och jag kan bara konstatera att jag helt enkelt inte var sugen på godis. Hur det nu kommer sig?

 Och utan att det egentligen känns som det spelar någon roll, vilket också är helt sjukt är att jag ställde mig på vågen i morse och kan inte annat än konstatera att jag faktiskt går ner i vikt. Om än sakta så är det precis lagom för att jag ska få den där välbekanta bra känslan i kroppen. Jag mår bättre, jag mår just nu riktigt bra och försöker tillåta mig att må bra, vilket är svårast. Men jag kanske på kuppen också kan fysiskt må bättre och mina viktsiffror krymper i sakta mak. Vikten har alltid varit i största fokus, men inte nu längre. Visst, jag klagar inte att jag verkar gå ner i vikt, men det är inte det som känns viktigt. Vikten är inte viktigast, annat är viktigare att lägga vikt vid.

 Viktigt? :)


godis på kredit

-Well, hello there....do you come here often?

-No...it my first time.

YEAH RIGHT!!

Ungefär sådär känns det nu. Jag har hamnat i en mycket prikär situation här på jobbet. Jag kär hårt med den här kapmen som ger mig vita knogars nykternet från socker. Jag håller i mig för allt vad tygen håller. Det är styv kuling och jag biter mig fast likt en fluga på vindrutan i landsvägsfart. Jag släpper för fan inte av!! Jag ska itne äta godis!! 

Men jag känner mig orolig att plötsligt blir det vidstilla och jag öppnar ögonen för att se molnen skingra sig och ljuset återigen lyser på min flugskit till kropp. 

Men det vakuum som bildats är helt enkelt vindrutetorkaren som skapat en läsida och jag blir strax utsmetad på vindrutan på livets bil med spolarvätska regnande över mig för att jag ska bli ett minne blott....eller blött.

Jaja. Åter till problematiken.

Jag är visst av en ödets nyck invald i en form av festkommitté och håller helt oförberett på med att skriva skylter för att alla ska se hur mycket allt godis och dricka kostar som vi nu har köpt in för att det ska säljas till förmån för en framtida fest. Jag är alltså delvis ansvarig för godisskålen som jag tidigare gick cirklar runt för att inte riskera att få ett återfall av stora mått.

Alltså JAG ÄR GODISANSVARIG!!!! Godismissbrukaren är ansvarig för påfyllnad och bevakning av godisskålen. Inte alls som att ställa in en nykläckt liten kykling i lejonburen på Kolmården....det är alltså rätt dömt att misslyckas för min del. Det som förut (IBLAND) höll mig tillbaka att jag inte åt godis var att jag inte hade pengar. Nu har det införts att alla får handla på kredit och betala när de kan...MEN VA FAAAAN!!!? Jag, socker och godismissbrukaren är ansvarig för påfyllnad och inköp av godis till godisskålen som nu det går äta ur utan att betala. Utmaning? Well, tro väl fan det.

Hur det går? Ja, ingen godis än. Men natten är ung...


Just nu

Dagarna rusar och tiden går bara fortre och fortare. Känns iofs helt ok, men jag är lite orolig och fundersam om jag riktigt hinner med att sortera alla intryck, all info och all kunskap så jag kan ta tillvara den på ett bra sätt.

Här gör återigen min drivkraft att hitta en lösning och ett svar sig påmind väldigt tydligt. Jag läser en massa, letar och förkovrar mig, men samtidigt som jag genar lite i kanterna och läser mellan raderna för att fortare komma till slutet och hitta slutprodukten. Försöker att bli "klar" på något konstigt vis. Men jag vet inte om jag någongång kommer att bli riktigt klart med det här? Är inte sockerberoendet en kronisk sjukdom som jag alltid kommer att måsta brottas med?

Men jag vill bli frisk! Friskförklarad! Fri och kunna bli som alla andra, eftersom alla andra är friska och jag är sjuk. Lite så känns det nu. Alla andra har så himla bekymmersfria liv och behöver inte varje gång det ställs fram något på bordet tänka efter: "Ska jag eller ska jag inte äta det där...?"

Jag brukar vara lite försiktig med sammanfattningar och så eftersom jag brukar då få det som ett avstamp och ett litet avslut. Då kommer mitt snedsteg, slip, eller återfall vad det nu ska kallas som, likt ett brev på posten. Eftersom tankarna börjar mala i huvudet att:

"-Gud vad duktig du faktiskt har varit, jätteduktig!!"

Jag svarar givetvis med:

"-Ja, det har jag faktiskt, jag har varit duktig!"

Frågan som är självklar kommer när jag ställs inför en rejäl utmaning i form av en kladdkaka/godis/tårta osv:

"- Jamen, förtjänar inte du att unna dig lite nu när du faktiskt har varit så himla duktig!! Va? Visst kan du ta en liten bit som belöning? Du är ju så stark att du kan ju ta bara en liten bit, eller hur?"

"Jo...när du säger det på det viset så kan jag väl kanske ta en liiiiten bit..."

....crap. Börjar jag resonera med mig själv är det redan kört. Min egen övertalningaförmåga är SJUKT BRA!! Jag har ingen chans mot mig själv i det här läget. Jag kommer att skita i det blå skåpet. Alltså, det kommer gå käpprätt åt helvete!! 

Därför sammanfattar jag inte idag...utan jag kan bara just nu säga att jag känner mig toppen. Just idag, just nu och jag tänkte fortsätta att känna mig toppen, just nu och just idag! 


just nu

Hur har det gått, hur har det varit?

Jo men det går bra och det har varti bra.

Förkylningen börjar sakta med säkert att ge med sig och kroppen har börjat vakna lite.

Jag har läst klart Sockerbomben och även gått tillbaka lite i olika kapitel och gått igenom dem igen. Speciellt de avsnitten som handlar om vilka varningssignaler jag bör ha koll på, och det här med livsmedel osv.

En upptäckt är det här med tålamod och att ta en dag i taget. Bitten Jonsson har varit och är gästbloggare på kostrådgivarna.se och jag har läst och kommenterat lite där. Hon hade ett inlägg där hon tog upp det här med att när man börjat inse att allt inte står rätt till så kommer frågan "Hur ska jag göra?".
   Just den frågan finns inom mig jämt. Och i mitt beroende följer en alltför välbekant känsla av otålighet. Att jag vill ha resultat snabbt. Jag vill kunna det här direkt och jag vill vara frisk på en gång. Jag är fruktansvärt otålig. Och insett att jag varit otålig jämt. Inte bara när det gäller kost, träning, bantning, deffning, kondition, mått, vikt osv. utan jämt. Lära mig nya saker, skapa något, bygga, laga, fixa, städa, äta och sen går listan göra hur lång som helst. Jag har alltid haft ett jättehögt tempo när något skall göras. Jag vill bli färdig så fort det bara går, och blir fruktansvärt arg och irriterad när det inte blir så. Fort, fort, fort ska det går och jag ska bli klart med vad det nu än är och jag ska göra det bäst av alla. jämt...
  Den här strävan och drivkraften tär på mig och min omgivning rejält. Eftersom jag skapar dessa oerhörda och faktiskt omöjliga krav på mig själv så blir utgången alltid den samma. Besvikelse. Och då blir maten, godiset och vad den nu som finns till hands ett lätt val. Det är ett prefekt förhållande som mitt beroende har skapat. Jag blir peppad och upprymd av en drivkraft att jag den här gången ska lyckas, jag ska klara det! Men eftersom jag skapar ett krav och ett mål som jag aldrig klarar så slå besvikelsen, skammen, ångesten, nervärderandet ner mig med våldsam kraft och jag är återigen en förlorare. Jag är verkligen värdelös. Och jag klarar inget.  

Men tack vare några få meningar som jag läst så har ett frö börjat gro med en liten men ack så stark uppmaning. TAG EN DAG I TAGET!! Eller TAG ETT VAL I TAGET!! Det här är verkligen inget nytt och jag har säkert läst och intalat mig dessa ord hundratals gånger när jag påbörjat någon ny diet, ny träningsform, ny vecka av bantning eller liknande. Men det har ändå slutat på samma sätt.

Även om jag har velat ta en dag och ett val i taget blir det omgående en tanke i huvudet:
"Ska jag äta såhär resten av mitt liv!!?"
"Ska jag ALDRIG mer få äta socker/godis/kladdkaka/glass/kakor/bröd/pasta? ALDRIG?"
"Ska jag måsta träna såhär intensivt och mycket resten av mitt liv för att inte gå upp i vikt?"
"Hur ska jag klara det?"

Och där är ju kamplusten slut. För det är ingen direkt insirerande tanke att jag under mina resterande år i livet ALDRIG ska få äta glass...jag gillar ju glass...jag vill ju ha glass...

Uppgiften och målet blir omöjligt. Det går helt enkelt inte. Och jag ger upp och testar något annat. Beroendet återtar mig och jag är inte tillbaka på ruta ett utan runtan som kommer före ruta ett.

Men, att jag kunnat upprepa för mig själv (om än i min ensamhet) att just idag eller just nu så vill jag inte äta det här sockret som jag har framför mig. Jag vill inte just nu. Jag väljer just nu att inte äta det här. Hur mitt val ser ut nästa vecka, i morgon eller nästa halvtimme, det ska jag inte besluta nu. Det kan jag inte besluta nu. Utan mitt beslut nu är att jag jsut nu inte vill äta socker. Klarar jag av att inte äta socker just nu så kanske jag karar det nästa gång oxå. JUST NU!

Det här får återigen inte bli ett krav att jag MÅSTE ta ett val i taget, varje dag resten av mitt liv. Utan jag vill träna på det här idag. Bara idag, bara nu. Och hur det blir i morgon eller nästa vecka eller nästa år, det får jag se.

Hur var det nu? Babysteps...




mera mat!!

Varför vill jag bara forstätta äta?

Kan gårdagens mangobärgräddsvullande vara en bov i dramat? Säkert. Men var ju inga mängder socker?

Lunchlådan såg oroväckande stor ut och till tredjedelen fylls med mina fjällskavsbacongryteligryta från middagen igår. Och bara synen av att det ser lite ut. Att jag får en stark känsla av att det inte ska vara tillräckligt, att jag inte kommer att bli mätt, att jag måste ha mer. Den känslan förstör min dag, helt klart.

Jag hade sparat ett kokt ägg från frukosten eftersom jag nu faktiskt vara riktigt mätt i morse. Men hade även med mig lite extra. Är inte alls ovanligt att jag har med mig lite allt möjligt till lunch på jobbet. Det är småskålar av lite det där, lite sånt där, folie med lite av det osv. Det ligger saker fulla bordet, även om det är lite i varje enskild del. Men det blir en himla massa om jag skulle lägga upp dem på en talrik tex. Men det gör jag ju inte! :) Nä, då skulle jag ju se att det var MASSOR!

Gud va man håller på. Varje dag.

Usch, jag är fortfarande verkligen jättemätt. Är ju en liten seger i att jag faktiskt känner att jag är mätt. Det brukar inte riktigt höra till mina normala känslor. Mätt? Nä, vadå mätt? Vad är det? Hur känns det? Kräkmätt är ett ord jag slänger friskt omkring mig. DET ordet och den känslan vet jag preciiiis vad det är. Sådär några gram från att jag faktiskt måste gå och kräkas, just för att jag är så mätt. Det är kräkmätt. Det stadiet händer lite nu och då.

Tur jag hatar att kräkas, annars hade steget att utveckla det här till ett rejält ätstörningsproblem varit enkelt.


mätt

*snörvel*

*dubbelsnörvel*

Jadå, förkylningen sitter precis där den ska. Täpper till ena näsborren och samtidigt smyger sig snoret vidare...
Bläää! Jag är förkyld. Punkt.

Och mätt! Så inni bombens mätt! Min gårdag blev ett försök till middag med mycket fett och proteiner. Gick lysande tyckte jag och eftersom jag hade varit på ICA för att inhandla till denna fina middag så var jag ju bara tvungen att köpa lite efterrätt. (Var jag verkligen tvungen...?)

Jag inhandlade två paket med frysta bär, ett paket hallon och ett paket hallon/mango. Dessa tinades och min sambo frågade nyfiket om jag hade planerat att äta efterrätt... Mjao..skulle jag väl. En liten oskyldig ordväxling följde där jag ärligt svarade att jag skulle faktiskt äta upp båda paketen med bär. Att min sambo svarade med en mycket riktigt iaktagelse: Men det är ju ett halvkilo med bär!? Mitt trötta svar blev självfallet: Ja...och?

I en reklampaus studsade jag upp ur soffan och vispade upp en 3dl grädde till rätt fluffkonsistens.

HÄR SKA ÄTAS BÄÄÄÄRR!!!

Ner i soffan och väldigt strategiskt uppdelat på två portioner blev bär och vispgrädde slut. Vi pratar nu om 500gram bär och en hel grädde på 3 dl. Bara grädden är ju dryga 1000kcal...och ja jag blev jävligt mätt. Eller kräkmätt kanske är rätt benämning. Jag var rejält mätt efter första portionen, men att jag skulle vräka i mig allt var ju redan bestämt. Och så blev det.

Även om jag försöker rättfärdiga mitt val av efterrätt till bär och grädde. Två saker som man borde välja istället för godis, kakor, choklad osv. Så vet jag ju att det här inte är ett så sund beteende heller. Eller det är det inte alls! Men jag bara måste...och jag gjorde det.

Att min kropp inte får socker gör att mitt överäntande och matmissbruk får uppmärksamhet och jag blockerar ut all form av sund förnuft och överäter i min ensamhet. Och med ett städigt försökande, intalande att det här är
helt OK. Bär är OK, grädde är OK, då är det här OK.

Men det är inte ok. Varför blir det såhär? Varför får jag känslan och en form av oro att jag behöver se till att jag har i överflöd av mat, av efterrätt? Varför kan jag inte bara vara nöjd med lagom? Varför äter jag dessutom så förbannat fort att jag hinner få i mig allt innan kroppen ens har en chans att meddela att jag är jävligt mätt?

Jag är fortfarande mätt...jävligt mätt.

no...

Hello...

You like?

I´know you like...

Hmmm...?

Yes, I told you you like.

So...?

EAT MEEE!!!!

Mina svaga blickar passerar den halvfulla godisskålen med Mars-bars, Kexchoklad, Snickers, Center och Gudvetallt i chokladform. Jag hör hur den förföriskt lockar mig med mjuka ord, inbjuder med sitt fantastiska och underbara innehåll. Fiiii fan vad jag är sugen på godis!!!

Försöker sysselsätta hjärna med att sortera alla dokument i storleksordningen på företagets gemensamma server. Skapar ett oåterkallerligt kaos ädr jag dragit fram vilket sysselsätter mig än mer. Pulsen ökar sin takt i ett mycket ohålsosamt tempo, svettdropparna formas i min alltmer röda panna och mitt nervösa hummande av gamla goa radiohits börjar öka i volym. Min Kinnarps-stol flyger snabbt över golvet och jag vallar mig med mina Birkenstock mot den glasförsedda dörren till min alldeles egen safeplace. Dörren går hårt igen och jag letar fram ett mullrande skratt i bästa Dr Evil-manér. MUUAAHAHAHAHAHAHA!!!

*konstpaus*

Denna kampen mellan dessa Titaner av viljor borde visas på dyraste betalkanalen.

Jag ska inte ha!

Jo....(flåsar suget mig mjukt i nacken) jo....bara lite.

Nej!
Jo!
Nej!
Jo!

Ja det här kommer som ni förstår pågå hela dagen...

Min räddning är förkylningen som får snor att smaka hemkokt knäck. Choklad kommer alltså att smaka gårdsgrus. Jag tror jag passar.

Påskhelgen

Vill ändå skriva ner lite hur själva påskhelgen har gått medan jag har det i rätt färskt minne.

Min intention var att låta bli socker i största möjliga mån under hela helgen och klättar lite på stegen av bedrifter. Det inhandlades en hel del mat i form av kött, korv, skinka, ägg, mjölk och annat som funkar bra med LCHF-tänket.
   Normalt så är påskhelgen en "högtid" där det äts och dricks en del. Med dricka så är det alkohol jag menar. Alkohol och öl är något som jag normalt dricker men som jag egentligen inte har ett så starkt behov att dricka. Har egentligen inga cravings alls när det gäller öl eller alkohol och tycker det är rätt skönt att inte känna att jag verkligen MÅSTE dricka.

Helgen gick bra och jag drack endast lite rött vin till middagarna på torsdag och fredag. Det gick rätt bra och jag tyckte att det inte var några problem. Men under lördagen skulle sambon in till stan och då utan riktig förvarning bad jag henne gå in på Systembolaget och köpa några öl. Där slog allt om och jag gick på något vis in i en dimma av dåliga beslut och det blev några öl under eftermiddagen. Middagen kom och det var även semifinalhockey på TV. Då blev det någon öl till och en godisskål hade letat sig fram, och jag hittade givetvis mina favoriter direkt. Geishachoklad...

Blev lite fel därefter med valen av mat och det åts mer socker än planerat. Sen fortsatte de dåliga valen.

Söndag hade jag lite dåligt samvete att jag inte klarat av att låta bli att dricka öl och äta socker så innan kvällen var slut hade en pizza inhandlats. Men har dock aldrig ätit en så dålig pizza förut. Det var helt enkelt inte gott alls. Lämnade en bit vilket aldrig brukar ske och där slutade egentligen helgens sockerätande.

Måndag fanns den där pizzabiten liggande i kylskåpet och hånade mig. Men jag sträckläste några timmar med Bittens "Sockerbomben" och mina två hundar bråkade våldsamt i mitt huvud.

Men egentligen. Om jag ska sammanfatta den här helgen så känns det faktiskt rätt ok. Visst åt jag mer socker än jag hade tänkt, visst drack jag några öl fastän jag inte hade tänkt, visst fick jag det dåliga samvetet som ett brav på posten. Men, jag fortsatte inte.

Gillade en viss del i boken, även om den var lite jobbig att läsa. Vi som försöker bli fritt ett beroende kan hålla oss abstinenta, att vi däremot får bakslag och motgångar hör till själva processen av att bli frisk. Det finns ingen som klarat av att sluta med ett beroende utan att få återfall (har ingen forskning som jag kan hänvisa till, men tror det var något sådant). Och ett steg åt sidan som avviker från den tänkta vägen är inte samma sak som ett steg tillbaka.


Motvind?

Dåså. 
 
Det som jag först ska skriva ner är att jag har precis lagt ner Bitten Jonssons bok "Sockerbomben" och jag ser det som ett fint och bra avslut på påsken och en trevlig bedrift. Har inte läst en hel bok på evigheter. Och jag menar evigheter. Tror det var några år sedan. Eller vänta...läste inte jag en bok i Thailand förra vintern...? Jaja, skit samma.

Har avslutat boken och det står så himla mycket bra där. Det står massor av saker som jag kan dra direkta paraleller till mig och mitt liv. Hur en beroendeperson hanterar och agerar. Olika bra hjälpmedel och förklaringar. en bra bok och en bok som jag läst i rätt tid i livet. 
   Hela mitt liv har det känts som jag saknat något, som att något inte stämt. Att jag varit i ofas med mig själv och jag inte vet vem jag egentligen är. Att jag inte känner mig själv, och att jag inte vill vara den jag är. Velat vara något annan och något annat. Jag hatar, eller kanske nu kan säga att jag hatade mig själv. Ville inte va den jag var. Men vem var jag? Vem är jag? Letandet efter svaret har upptagit mitt liv genom otaliga timmar letandes efter ett svar på nätet, tidningar och forum. Jag har gett mig diagnos efter diagnos och kännt att jag varit på rätt väg. Men det har alltid slutat på samma vis. Men att då läsa en bok där varje sida och varje stycke tar rakt i själen och jag känner igen mig på varje symptom och handling så har jag rätt svårt att hålla känslorna i styr. Är det här svaret? Är det här räddningen och min väg? Är jag inte ensam?

Jag ska fortsätta och se om jag får ordning på bokens innehåll och mina känslor så jag kan ta det här i rätt ordning. Precis som det står i boken så vill en beroendemänniska att resultaten skall komma omgående. Man vill göra en insats och se målet direkt. Men med insikt om att jag har en beoendesjukdom som med min känslighet för socker har funnits med mig hela livet så blir det svårt att se ett resultat omgående. I alla fall ett slutgiltigt resultat. Jag har alltid varit oerhört otålig och sällan riktigt avslutat påbörjande projekt för att jag vill se slutresultatet omgående.
 
En liknelse som jag gillade skarpt i boken och som jag tänkte nämna någorlunda enligt vad som stod i boken utan direkt citat är liknelsen att om vi har skapat ett rutinmässigt beteende så kan det liknas med en upptrampad stig i skogen. Ju fler gånger vi använder den stigen blir den mer markant, den blir lätt att känna igen och fri från de små grässtrån som försöker att växa igen den. Vi har svårt och dessutom ingen riktig anledning att gå på sidan om stigen för det är ju redan upptrampat här, varför ska vi gå i det oupptrampade blåbärsriset? Och när den här stigen blivit en nybreddad mötesfri fyrfilig motorväg med belysning och vibrationsdämpande asfalt, vem fan vill gå i blåbärsriset då? Att mitt beroende (den fina mötesfria motorvägen...) fått ett rejält fäste behöver jag kanske inte förklara mer ingående? Att nu börja ta stegen mot vägräcket och försöka kravla sig av motorvägen för att komma ut i den oförstörda skogen för att känna den mjuka mossan under mina fötter känns spännande, men hur stark är jag? Jag vet vad jag har, men vad får jag?

Verktygen till ett liv med mindre socker och större kärlek till mig själv börjar samlas i verktygslådan. Men än är jag ovan och försöker hitta rätt känsla i fingertopparna att utan tjuvkikande plocka upp rätt verktyg för uppgiften framför mig. Går ju inte såga med en skruvdragare....

Och en sak till. En segelbåt använder vinden för att ta sig från start till mål. En sedelbåt seglar alltid framåt, oavsett om det är i svag medvind eller stark motvind.


Dubbla stycksaker

Tjänsteresan är över, jag är åter på hemmaplan och jag tycker att jag klarat denna utmaning riktigt bra. Inget godisfrossande, inget svullande av socker i hotellsängen framför TV:n. Det har gått bra helt enkelt, och det känns bra.

Men. Är alltid ett förbannade men. MÄÄÄÄN!!! What the holy craper!!?

Tror du man hinner installera sig igen på sin rättmätiga arbetsplats innan man upptäcker att den där rödklädda svansbeprydda treuddsbärande horndjuret som bor med världens billigaste jordvärme har varit inne på kontoret och svansat runt...?

Vi har vid några tillfällen haft en form av "godisskål" med dubbla chokladstycksaker som någon vänlig själ tyckte ska finnas på jobbet. Jamen du vet, utifall att någon skulle vilja köpa lite godis...
  Den här skålen av dessa chokladbitar står nämligen ungefär 4 meter från mitt kontor. Visst kostar de hela 10 kr per styck men för mig har pengarna varit obetydande. Jag har faktiskt ALDRIG kunnat låta bli att äta ur dessa stycksaker när det har funnits på jobbet.
   Mitt beroende har slagit ut all form av motstånd och jag har med jämna mellanrum gått till skålen och hämtat chokladbit efter chokladbit.

Likt James Bond har jag med en ytterst välutvecklad hörsel lyssnat efter kollegor, förberett mig med utskrifter till skrivaren som står i ett annat rum. Skriver ut ett blankt papper och uppträder förvånad när papperet är blankt och muttrar lite irriterat så ingen ska genomskåda mig. Jag tar snabba steg mot den tomma lunchlokalen och har sinnen på helspänn. Svänger förbi godisskålen och siktar in mig på den stycksaken som ligger bäst till för att kunna plockas med utan att det prasslar allt för mycket av omslagspapperet. Med en mjuk handrörelse plockar jag upp en chokladbit, helt obrydd vilken sort det är, och smyger in den i munkfickan på tröjan. En fantastisk uppfinning som gör mitt beroende enkelt. Pressalr mindre och syns inte från utsidan.
  Snabbt in på kontoret och gömmer chokladbiten i bokhyllan bakom pärmarna. Låter den ligga medan jag säkerställer att ingen är i korridoren. Tar fram chokladbiten och öppnar den ljudlöst och äter upp allt på rekordtid och gör mig av med omslagspapperet.

Såhär har det alltid sett ut när någon har fyllt på den där fina godisskålen på jobbet. Varje gång, varje dag.

Varför smyger jag? Varför skäms jag? Ska inte jag få äta godis som jag har betalat för? Skammen trycker ner mig vilket får mig att äta fler och fler. Inte ovanligt att det blir 5-10st dubbla stycksaker på en dag.

Hur går det denna gång. Klarar jag av att vara nyter med vita knogar?

Beroende 2

Då vad jag åter och ska se om jag kan fortsätta lite på det här med beroende.

När jag läste "Sockerbomben" igår så var det avsnitt med stress som oxå det träffde in i hur jag känner mig och hur jag har kännt det under väldigt lång tid. Den här otillräckliga känslan av att vara orkeslös, svårt med sicoala situationer där jag snabbt känner mig obekväm.
  Det har blivit stora problem i mitt arbetsliv där mina kollegor inte förstår mitt problem att träffa nytt folk och skapa nya kontakter när jag är så himla social i övrigt. Den ekvationen går inte ihop i deras bild av mig, och då går den heller inte ihop i mitt huvud. Vilket gör eländet ännu större.

Så att jag är fast i stress börjar bli mer och mer uppenbart.

Nej men beroendet. Det som skrämmer lite och som jag inte riktigt fått grepp om är att ett beroende lätt kan ersättas av ett annat. Socker ersätts av mat i volym tex.
  Jag har även varit inne i perioder av oerhört intensiv träning och en ren besatthet av kost och motion. Förkovrat mig och läst mer än en normalsvensson någonsin skulle ens försöka läsa inom det här segmentet. Jag vägde varje gram, skapade exel-dokument , tog mått vid flera tidounkter varje dag, skapade grafer, tittade på statistik och tränade 5-7 dagar i vekcan på gym. Jag åt alla möjliga konstiga tillskott i hopp att det skulle revolutionera min träning och jag skulle få de där snabba resultaten. Men de enda resultaten var en tillåtelse att släppa liiiite på reglerna och jag halkade ner i sockerdrogen igen och vrålåt socker i dagar i min ensamhet.

Spenderande av pengar och ett stort behov att hela tiden köpa saker och produkter har funnits i olika perioder oxå. Det har handlat om alla möjliga saker, men det som genomsyrat det mesta är att det ska vara något annorlunda och speciellt. Saker som får folk att intressera sig för mig och mina saker. Att jag får hamna lite i centrum kanske man kan kalla det. Men jag vill inte skryta om mina inköp utan vill att människor ska intressera sig självmant. Problemet har ofta visat sig när jag då köpt något är att det är åt helvete för ovanligt så inte en enda har ens vetat vad det är eller varför man har en sådan sak, så intresset från allmänheten har snabbt falnat. Vilket har fått mig att hitta på något annat. Nytt inköp och nya spenderade pengar.
    Jag har köpt massor med saker för massor med pengar men när jag köpt produkten eller saken, då bryr jag mig inte utan köper gärna något annat. Har flera dyra saker som jag bara köpt men aldrig användt eller ens öppnat...

Det som VERKLIGEN skrämmer mig är när det här beroendet finns inom mig. Och jag vet inte vilken form det ska ta sig. Vad beroendet vill förvandla sig till. Hur behovet kommer att ersättas, ändras och ständigt utvecklas. Att jag är beroende av socker och mat kanske inte är helt hopplöst eller så himla destruktivt (vissa kanske inte håller med) men när beroendet av socker har ersatts av spenderande blir det lite mer osäkert. Eller alkohol. Eller tunga droger som heroin, crystal meth eller liknande.

Det skrämmer mig faktiskt sjukt mycket att jag är en beroendemänniska och alltid kommer att vara en människa som har lätt för att bli beroende av saker. Men vilka saker!!?

Att vara lite småfet och äta godis känns helt plötsligt som en barnlek jämfört med grova tunga droger....

Beroendet

Inledande gospelmusik som tonar ut och avbryts med: "-Gissa vem som är tillbaka!!!?" Det är Dogge Doggelito vovve Schäfer eller något sådant. Men tycker den reklamen börjar så himla fränt! Och nu när man sitter och lyssna på radio så går den reklamen oftare än man hinner ropa "Cykel på köpet".

Ja, jaja, jajajaja! Jaja! För mycket kaffe? Nejdå.. ;)
Sörplandes på mitt nybryggda kaffe och Bandit Rock headbangandes i bakgrunden så måste jag ju reflektera lite kring det här med beroende.
Att jag har ett beroende eller åtminstånde ett dåligt förhållande till socker i alla de former känns rätt klart vid det här laget. Men det som känns lite skrämmande och ovisst är hur väl upptrampad min "beroendestig" i hjärnan är? Hur djupa spår har jag klampat mig ner i och går stigen att avvika från för att göra en ny bättre stig?
Just nu känna det som jag har tagit ett bra grepp om just docker och kolhydratsintaget och jag har inte haft någon direkt monstercravings efter just socker på några veckor. Men jag känner mig lite osäker vad som har fått bli substitutet för sockret och kolhydraterna. Är det kaffet? Säkert! :) Men jag är mer inne på att det är själva mängden mat.
Jag har alltid ätit mycket och med tanke på min vikt och min kunskap om kost och näring så vet jag att som ett facit på hur jag äter så är även min kroppstorlek ett tecken på att jag stoppar i mig mer än jag gör av med. Det är det som är så enkelt med att gå ner/gå upp i vikt. Det är faktiskt skitenkelt! Vill man gå ner i vikt= Ät mindre än du gör av med! Och vill du går upp i vikt= Ät mer än du gör av med! Se, hur enkelt som helst.
Men varför kan jag inte äta mindre än vad jag gör av med? För jag går ju inte ner i vikt, inte alls. Visst har man jojobantat som en galen genom hela livet, men viktuppgång är det som har blivit resultatet.
Jag vet ju att jag äter mer än jag gör av med, men börjar se om det kan vara ett samband här. Att när jag lyckas hålla mig från socker så ändras mitt beroende till att bli en överätare, hetsätare och frossare i stora mått. LCHF-tänktet är det som jag kännt varit bra för mig och jag mår bättre av att äta den sortens mat, men jag äter istället alldeles för mycket. Och LCHF-mat innehåller rätt mycket energi och kcal för vaje tugga. Så i slutändan äter jag lite oc ingeting i sockerväg, men enorma mängder fett och proteiner som ändå får mitt dagliga intag att hamna på överflöd. Och då är viktuppgången garanterad även om jag inte äter ett gram kolhydrater/socker.
KCAL in - (minus) KCAL ut = RESULTATET
Arbetet kallar. Återkommer med fler inlägg idag. Vill skriva ner det här jag har i huvet nu. Inte för er i första han, men för mig.

Om

Min profilbild

Second

Hej! Och verkligen jättevälkommen! Jag är en helt självdiagnostiserad matmissbrukare som kommit djupare in min egen problematik och allt pekar på att jag är sockerberoende. Har i större delen av mitt 30 åriga liv kämpat, slitit mig frustrerad över att jag inte har kontroll över vad jag äter. Testat alla dieter, träningsformer, tillskott, nystarter och aldrig lyckats. Hur svårt ska det vara?? Hittade Gunilla Sahlin och Bitten Jonsson i mitt ständiga sökande efter just min väg. Kan det här vara det jag letat efter? I en ständigt självutnämnt krav att gör allt perfekt=aldrig nöjd=konstant besviken, önskar jag att denna blogg kan ge utlopp för funderationer, eftertanke, vinster och förluster. Fungera som min virtuella dagbok, livet.

RSS 2.0