overeater

Hur har det gått, hur har det varit?

Jo men det går bra och det har varti bra.

Förkylningen börjar sakta med säkert att ge med sig och kroppen har börjat vakna lite.

Jag har läst klart Sockerbomben och även gått tillbaka lite i olika kapitel och gått igenom dem igen. Speciellt de avsnitten som handlar om vilka varningssignaler jag bör ha koll på, och det här med livsmedel osv.

En upptäckt är det här med tålamod och att ta en dag i taget. Bitten Jonsson har varit och är gästbloggare på kostrådgivarna.se och jag har läst och kommenterat lite där. Hon hade ett inlägg där hon tog upp det här med att när man börjat inse att allt inte står rätt till så kommer frågan "Hur ska jag göra?".
   Just den frågan finns inom mig jämt. Och i mitt beroende följer en alltför välbekant känsla av otålighet. Att jag vill ha resultat snabbt. Jag vill kunna det här direkt och jag vill vara frisk på en gång. Jag är fruktansvärt otålig. Och insett att jag varit otålig jämt. Inte bara när det gäller kost, träning, bantning, deffning, kondition, mått, vikt osv. utan jämt. Lära mig nya saker, skapa något, bygga, laga, fixa, städa, äta och sen går listan göra hur lång som helst. Jag har alltid haft ett jättehögt tempo när något skall göras. Jag vill bli färdig så fort det bara går, och blir fruktansvärt arg och irriterad när det inte blir så. Fort, fort, fort ska det går och jag ska bli klart med vad det nu än är och jag ska göra det bäst av alla. jämt...
  Den här strävan och drivkraften tär på mig och min omgivning rejält. Eftersom jag skapar dessa oerhörda och faktiskt omöjliga krav på mig själv så blir utgången alltid den samma. Besvikelse. Och då blir maten, godiset och vad den nu som finns till hands ett lätt val. Det är ett prefekt förhållande som mitt beroende har skapat. Jag blir peppad och upprymd av en drivkraft att jag den här gången ska lyckas, jag ska klara det! Men eftersom jag skapar ett krav och ett mål som jag aldrig klarar så slå besvikelsen, skammen, ångesten, nervärderandet ner mig med våldsam kraft och jag är återigen en förlorare. Jag är verkligen värdelös. Och jag klarar inget.  

Men tack vare några få meningar som jag läst så har ett frö börjat gro med en liten men ack så stark uppmaning. TAG EN DAG I TAGET!! Eller TAG ETT VAL I TAGET!! Det här är verkligen inget nytt och jag har säkert läst och intalat mig dessa ord hundratals gånger när jag påbörjat någon ny diet, ny träningsform, ny vecka av bantning eller liknande. Men det har ändå slutat på samma sätt.

Även om jag har velat ta en dag och ett val i taget blir det omgående en tanke i huvudet:
"Ska jag äta såhär resten av mitt liv!!?"
"Ska jag ALDRIG mer få äta socker/godis/kladdkaka/glass/kakor/bröd/pasta? ALDRIG?"
"Ska jag måsta träna såhär intensivt och mycket resten av mitt liv för att inte gå upp i vikt?"
"Hur ska jag klara det?"

Och där är ju kamplusten slut. För det är ingen direkt insirerande tanke att jag under mina resterande år i livet ALDRIG ska få äta glass...jag gillar ju glass...jag vill ju ha glass...

Uppgiften och målet blir omöjligt. Det går helt enkelt inte. Och jag ger upp och testar något annat. Beroendet återtar mig och jag är inte tillbaka på ruta ett utan runtan som kommer före ruta ett.

Men, att jag kunnat upprepa för mig själv (om än i min ensamhet) att just idag eller just nu så vill jag inte äta det här sockret som jag har framför mig. Jag vill inte just nu. Jag väljer just nu att inte äta det här. Hur mitt val ser ut nästa vecka, i morgon eller nästa halvtimme, det ska jag inte besluta nu. Det kan jag inte besluta nu. Utan mitt beslut nu är att jag jsut nu inte vill äta socker. Klarar jag av att inte äta socker just nu så kanske jag karar det nästa gång oxå. JUST NU!

Det här får återigen inte bli ett krav att jag MÅSTE ta ett val i taget, varje dag resten av mitt liv. Utan jag vill träna på det här idag. Bara idag, bara nu. Och hur det blir i morgon eller nästa vecka eller nästa år, det får jag se.

Hur var det nu? Babysteps...