Mörkret äger mig

En form av välbehag och liksom klappamigjsälvpåaxel känsla har infunnigt sig och jag känner mig peppad, duktig och rätt nöjd. Det som lägger smolk i den här finfina bägaren är att jag med facit i hand och statistiken till beroendets fördel alltid fuckar upp det här med att dra ner skyglapparna och bege mig in i en tillvaro av överätning och ett frossande av kolosala mått.
  Även om jag mår så himla bra, känner mig bra, är bra, så håller det ju aldrig. Det går bra ett tag och då är det ju av ren och skär vilja men det falerar alltid och jag kan utan att ens göra det speicellt svårt för beroendet att få överhanden ge det utlopp, känna ruset genom kroppen och sedan ge mig en käftsmäll av ångest.

Med förvånande lätthet svarar jag till min oförstörda del av kroppen: "jo, ja, förlåt. Jag kör igen på måndag, då ska jag ta tag i det här. Men nu är det ju redan åt skogen så då kan jag ju fortsätta äta, eller hur?"

Min mörka sida klappar förnöjt med händerna åt mitt övertygande intalande att det inte gick som jag hade tänkt och än mer förnöjt att jag alltid kommer tillbaka. Den mörka sidan behöver då heller aldrig känna oro eller risk att jag inte ska falla ner i det mörka hålet igen, därför släpper den iväg mig på mina små utflykter av avhållsamhet och abstinent. Jag kommer ju alltid tillbaka, och visst gör jag det. Har jag lyckats varit bra och duktig i en ovanligt lång period och jag tabbar mig genom att tänka: "Jo men nu är jag nog frisk!" Mörkret viftar en lätt vindpust förbi mina närborrar med doften av mitt knark och jag släpper allt och äter mig igen gråtandes till sömns. "Seså, inte ska du vara ledsen, det är ju här du hör hemma. Det är ju här du vill vara, inte sant?"

Jo, du har så rätt, förlåt att jag var borta så länge. Förlåt


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0